Att kunna glädjas åt roliga minnen!
Igår när jag körde hem David från magnetröntgen så hörde vi låten "Warriors" med Kymani Marley. Det var riktigt längesen jag hörde den låten och den påminde mig om hur Daniel ofta fulade sig när han skulle sjunga med i olika låtar. Plötsligt hördes ett bubblade, högt skratt och jag insåg att det var jag som garvade! För jag kunde inte annat än att skratta när jag så tydligt såg honom fula sig, skaka på huvudet och sjunga:
"one time for my warriors, my last smugglers and all my buffalo soldiers..."
Det är första gången sen han dog som jag skrattar när jag tänker på honom. Innan har alla minnen, både bra och dåliga, gjort mest ont. Låten har ju kanske inte värsta "bra" text, men det är inte det jag tänker på utan själva grejen: att jag kanske nu kan börja glädjas åt roliga minnen!
Jag önskar jag hade ett foto eller film på hur han såg ut när han fulade sig, så du som läser också kunde få dig ett gott skratt, men tyvärr... Svårt att beskriva men om du tänker dig en riktig "rockstar-min" och sen blandat med en dryg men ändå cool min. Så såg han ut när han sjöng. Sen såg han alltid till att skoja till det lite extra på en speciell mening som han valde ut. I denna låt så var det på orden"...my last smugglers" som han fulade sig extra på. Så sjukt roligt men helt omöjligt att beskriva. Jag har aldrig förr tänkt på att han alltid gjorde så där när han sjöng. Så jag skriver ner det här så glömmer jag förhoppningsvis aldrig bort det. Och garanterat kommer jag (som säkert många andra) att bli påmind om honom när jag hör andra låtar :)
På lördag kan man besöka graven. Men gravstenen kommer inte förrän om ca en månad.
Nu har dödsorsaken kommit
Det var ett häfte med typ 5 sidor som kom hem i veckan. Just nu orkar jag inte skriva så mycket om detta, men sammanfattningsvis kan jag skriva att det var dem där plåsterna... Han hade ett på armen och ett i fickan. Inget i munnen, som så många rykten säger. Hade proverna visat att han haft ett helt plåster i munnen så hade jag tänkt att det kanske var självmord. Men jag vet samtidigt att han visste riskerna med drogerna och speciellt i kombination med hans Hepatit C. Så alltså kanske han ändå visste och tänkte att detta kan gå illa.. (?) Alla som använder droger borde tänka så varje gång dem tar något. På ett konstigt sätt är kanske överdos ett självmord även om det inte var meningen? Jag menar alla vet väl att man kan dö av droger? Speciellt om man mist en vän eller ett syskon som tagit överdos. Daniel och jag pratade om just detta när hans kompis dog. Han sa själv: "det kunde lika gärna varit jag".
Påsken har varit så där. Jag har ju haft påsklov som alla andra lärare. Skönt, men ensamt tänkte jag först. Men det gick bra. Det får jag tacka alla mammalediga vänner för! Så veckan flöt på rätt bra, men sen, natten till lördagen så fick David sjukt ont i ryggen. Vi var in till akuten och han fick smärtlindring. Samma mediciner som Daniel tog. Jobbigt... Då kom jag att tänka på hur otroligt synd det är om dom alla som använder droger. Ingen kan ju vilja det egentligen? Alla måste väl i grunden ha en annan förhoppning om lösning? Kanske att förändras, ta kontrollen att förändra sitt liv, sina känslor, sitt beteende, sin personlighet eller nåt.. eller inte vet jag. Men jag vet att Daniel flera gånger haft såna förhoppningar. Men han uttryckte någon gång att han inte kände att han passade in någonstans. Inte med sina gamla "städade" kompisar, inte med de nya kompisarna som använde droger och inte med oss i familjen heller. Där hade han "kört fast". Det kanske han hade behövt hjälp med att bearbeta. Alltså, han var inte direkt osams eller arg på någon just då när han sa det utan han menade kanske mer allmänt att han inte passade in någonstans. Eller det ska jag kanske inte svära på.. Det var inte helt ovanligt att han var osams med någon kompis eller någon i familjen. Det är så sorgligt.. att han kände sig så ensam! Önskar att han kunde fått se alla som kom på begravningen. Jag blev väldigt rörd. Arg först och tänkte "och var har ni varit hela tiden" men jag tänker ofta såna tankar som jag sen ångrar och suddar ut. Var har jag själv varit de två sista åren i hans liv... Man kan inte klandra eller skylla på någon. Det är väl ingens fel. Men jag säger som Daniel "jag hatar när folk ljuger" och jag kan inte släppa att jag aldrig kommer få reda på alla frågor om hans sista dag i livet. Alla vem? var? hur? varför? och inte ens NÄR han dog vet man.
Här är Daniel och Hugo. Det är julafton och vi är hos vår "plastsläkt" i Munktorp :)
Nu ska jag sova G'natt
En minut med...
Zebra kiosken
Jag fick detta foto av pappa. Det är taget av en kund i Zebra kiosken våren 2010. Pappa var rätt trött på kiosken och på lite allt möjligt. Daniel däremot kommer "instuttsande" pigg och glad! Det måste ha varit en sån där bra Daniel-dag :)
Att sätta fingret på det jobbiga...
Saknad, skuld, minnen, ilska, orättvisa, ensamhet, allas frågor, alla som inte frågar och det ständiga “varför”
Vissa dagar vill jag klandra någon. Olika personer olika dagar. Men nästan varje dag tänker jag på psykologen som bad mig sluta lägga mig i Daniels liv. Det sa hon till mig när jag ringde upp henne och bad henne att inte skriva ut mer mediciner till Daniel. Han åt sömnpiller och antideppressiva eftersom han mådde dåligt och gjort självmordsförsök. Jag sa som det var att jag försökt hjälpt honom att ta rätt dos på rätt tidpunkter men att han verkade vilja missbruka medicinerna istället och att han hade noll koll på hur många och på hur ofta man skulle ta. Men psykologen ville inte lyssna och inte förstå. Hon svarade sa att om jag bara lät honom vara vuxen så skulle han repa sig. Under denna period (sommaren 2006) var jag mest rädd att han skulle ta självmord med alla medicinerna. Men nu undrar jag vad han själv tänkte. Var dessa piller “knark” för honom redan då? Eller ville han ta dem för att må bättre? Kanske var det båda delar... i en knasig röra?
Jag har alltid undrat var jag ska stå... för att stå på Daniels sida. Vad jag ska göra.. för att göra det bästa för honom. Jag har sagt det till honom också. Att jag vill stå på hans sida, men att jag inte vet hur jag ska göra då. Och det värsta av allt har varit när han sagt “säg inte till mamma”.. men hon visste tydligen hela tiden ändå.
Sen är det jobbigt med alla “småsaker” man kommer på hela tiden. Här om veckan kom jag på att Simon (min son född 09) aldrig kommer få kusiner på MIN sida... Och mamma kom på att hon aldrig skulle bli en farmor. Det är “småsaker” man önskat och hoppats på. Men långt där bak i hjärnan någonstans har man också alltid vetat att det KAN bli så att dessa förhoppningar inte blir verklighet. Vi har ju oroat oss så många gånger och tänkt att "nej, nu är han död" så många gånger att det nästan blir ens vardag. Men trots dessa aningar så var jag inte förberedd. Jag blev ändå sjukt chockad, och jag har ändå, trots aningarna så svårt att acceptera.
Det är jobbigt när det känns som om man inte får känna vad man vill. Som att jag inte får tro det jag tror. Sen är det jobbigt att tänka på vad andra kanske tror och tänker... Jag vet att jag inte borde tänka så. Att det är onödigt. Men väldigt få vet hur vi haft det. Om vår kamp om att få hjälp till Daniel. Skriver mer om den en annan dag..
På fotot ser ni morbror "Dååååånel" som för första gången håller Simon i famnen. Fotot är taget hemma i mammas kök, juni 2009.
Man måste ju ha nåt på huvudet!
Här är vi hemma hos mamma. Jag fyllde år och vi firade med lite go mat och fika. Vilken tur att mamma tog denna bild så jag kan minnas den dagen ordentligt! Vi va så sjukt glada, busiga och fnissiga den här dagen. Shit vad vi kunde hålla på...
Under gymnasietiden var Daniel och jag så himla bra kompisar som hittade på så mycket roligt och tokigt! Vi åkte snowboard, vi var på äventyrsbad och andra bad som förvandlades till äventyrsbad när Daniel var med. Han hittade alltid på nåt galet och utmanande att göra. Vi gjorde film, vi spelade tv-spel, vi såg på film och mycket mer tillsammans. Under en period hade vi typ samma kompisar också.
Okay.. åter till födelsedagen... Daniel hade köpt två stickade kepsar. Skitcoola som ni ser.. Det var min present, eller ja.. jag fick välja en av dem så att brorsan kunde ha den andra :) Han och mössor (och skor)... och så klart smittade han ner mig med även detta "intresse". Min storebror... såg upp till honom så mycket. Det insåg jag inte då, men det kom jag på för ca ett år sedan. Nu börjar jag skriva djupa saker här så om du inte är intresserad sluta läs vettja.. ;) Jo, jag kom nämligen på att när Daniel drogade mer och mer så började jag känna mig typ "vilsen".. inte riktigt som mig själv längre. Och jag tror (nu i efterhand) att det hade att göra med att jag långsamt och omedvetet slutade se upp till honom. Jag kände mig nog lite ensam och "naken" när han förändrades. Själv tyckte han att det var jag som förändrades och blev konstig. Han sa att han tyckte jag var falsk och spelade ett spel. "Kom igen, du är ju den som alltid gömmer spriten under sängen" sa han. Men vi gick åt olika håll, jag och brorsan. Jag blev vuxen och det tyckte kanske han var jobbigt. Han blev knarkare och det tyckte jag var jobbigt. Det är blandade känslor om att vi gled isär. På ett sätt så himla tur att jag inte följde hans fotspår, men å andra sidan så gjorde (och gör) det så ont att förlora honom.
Kepsen på bilden var nog bland de sista presenterna jag fick av honom. Jag har den fortfarande kvar och kommer alltid minnas den födelsedagen!
Daniel Lecerof 80.11.04-11.03.04
Vi har inte fått dödsorsaken på papper än. Men troligen dog han av en överdos. Han var sliten av att ha druckit och drogat i många år så det kan ju vara så att kroppen inte orkade längre. Det behöver inte vara så att man får i sig för mycket och dör av det. Många verkar tro att så är fallet och att om man bara håller sig till “rätt” mängd så är det inte farligt. Frågan kommer kanske alltid finnas kvar: om han gjorde det “på flit” eller inte. Alla hans kompisar (som jag pratat med) är säkra på att det inte var självmord. Jag har inte riktigt bestämt vad jag tror än. Jag måste vänta på provsvaren från rättsmedicinsaka. Jag vill veta... men jag förbereder mig på att vi aldrig kommer få veta hela sanningen.
Nu så...
...har jag fotat och fotat hela eftermiddagen. Blev ganska ok ändå tack vare solen som lyst med sin närvaro hela dagen :)
De flesta korten jag fotat idag har varit ur minnesboken som mamma gjort om Daniel. Så här ser den ut.
Ser ni hur han går på linan? Det övade han stenhårt på en sommar och vipps kunde han. Shit.. han hade sååå lätt att lära sig vissa saker...
I denna minnesbok finns bilder på honom från att han var liten bebis. Det finns några tidningsutklipp och en och annan dikt. Släkt och vänner har också skrivit i den, som en sista hälsning till honom. Jag har inte skrivit något.. än.. vet inte vad jag ska skriva till honom. Han är ju ändå inte kvar... Men jag har "pratat" med honom när vi var och såg honom för sista gången. Det var i kapellet på Köpings lasarett. Jag valde att vara själv med honom en stund, och då sa jag allt som jag kände och tänkte. Så klart var det sjukt jobbigt, men det kändes skönt efteråt.
Välkommen till min nya blogg!
Jag startar denna blogg dels för att en del frågat efter bilder på min bror.. Jag ska leta rätt på de bilder vi har och lägga ut till er här. Men mest startar jag nog bloggen för min egen skull. Ett sätt att bearbeta och försöka acceptera det hemska som hänt.
Först förlorade vi honom en gång.. till drogerna. Och för lite drygt en månad sedan förlorade vi honom igen.. till döden.
Har försökt fota de kort vi har hemma. Vill ju få in dem i datorn på nåt sätt... Men det blev inte så bra, ska försöka imorrn igen, när det är lite ljusare.. men jag lägger upp en som redan finns på fejan så länge. Denna är tagen av hans faster Gina på ett bröllop sommaren 2009.
