minbrordaniel

Påsken har varit så där. Jag har ju haft påsklov som alla andra lärare. Skönt, men ensamt tänkte jag först. Men det gick bra. Det får jag tacka alla mammalediga vänner för! Så veckan flöt på rätt bra, men sen, natten till lördagen så fick David sjukt ont i ryggen. Vi var in till akuten och han fick smärtlindring. Samma mediciner som Daniel tog. Jobbigt... Då kom jag att tänka på hur otroligt synd det är om dom alla som använder droger. Ingen kan ju vilja det egentligen? Alla måste väl i grunden ha en annan förhoppning om lösning? Kanske att förändras, ta kontrollen att förändra sitt liv, sina känslor, sitt beteende, sin personlighet eller nåt.. eller inte vet jag. Men jag vet att Daniel flera gånger haft såna förhoppningar. Men han uttryckte någon gång att han inte kände att han passade in någonstans. Inte med sina gamla "städade" kompisar, inte med de nya kompisarna som använde droger och inte med oss i familjen heller. Där hade han "kört fast". Det kanske han hade behövt hjälp med att bearbeta. Alltså, han var inte direkt osams eller arg på någon just då när han sa det utan han menade kanske mer allmänt att han inte passade in någonstans. Eller det ska jag kanske inte svära på.. Det var inte helt ovanligt att han var osams med någon kompis eller någon i familjen. Det är så sorgligt.. att han kände sig så ensam! Önskar att han kunde fått se alla som kom på begravningen. Jag blev väldigt rörd. Arg först och tänkte "och var har ni varit hela tiden" men jag tänker ofta såna tankar som jag sen ångrar och suddar ut. Var har jag själv varit de två sista åren i hans liv... Man kan inte klandra eller skylla på någon. Det är väl ingens fel. Men jag säger som Daniel "jag hatar när folk ljuger" och jag kan inte släppa att jag aldrig kommer få reda på alla frågor om hans sista dag i livet. Alla vem? var? hur? varför? och inte ens NÄR han dog vet man.