Midsommar



Idag är det midsommarafton. Vi har firat vid Dybäcksgården och sjungit och dansat... "klappa händerna när du är riktigt glad". Jaaa, det är jag faktiskt... Alltså glad! Det har varit en skön och slapp första semestervecka! Pappa har varit här och hälsat på. Vi promenerade och Simon cyklade på sin älskade trehjuling. Vi har mest slappat och umgåtts i familjen hela veckan, varit i lekparker och cyklat. Idag låg jag i en kompisgunga och tittade upp mot himlen och funderade på hur allt kan kännas så här bra igen. Det är fantastiskt!

 

Och hur vet man det då? Att det känns bättre? Det kanske är lika bra att även sätta ord på det som känns bra...? Så jag gör väl det :)

 

Om jag jämför för kanske två-tre månader sedan, var det första jag tänkte när jag slog upp ögonen på morgonen: "Han är död" och sen tänkte jag på det mer eller mindre hela dagen. Säkert varje timme.. Men nu har jag kommit på att det faktiskt kan ta ända tills jag ska åka hem från jobbet som jag tänker på honom. Och det är ju bra. Antar jag. Sen kommer de jobbiga dagarna inte lika tätt längre och jag gråter inte varje dag längre. Det händer fortfarande att jag är glömsk, tankspridd och gör tokiga saker. Som tex att vara på väg till personalrummet men fortsätter att gå förbi ända bort till 5:ornas klassrum. Men det är inte lika ofta längre, och såna knasiga saker kan man ju göra ändå, utan att ha sorg.

 

Jag funderar inte på "varför" så mycket längre. Och jag känner mig inte skyldig längre. Inte så mycket iaf. Jag känner mig inte heller arg på någon annan över Daniels död. Men det har varit lite jobbigt på alla kalas här i juni.. det blir så tydligt att han saknas. Men samtidigt är det en "dubbel" känsla. För varje gång vi skulle ses i familjen så var alla oroliga över var Daniel var. Men nu fanns det ingen tom stol och ingen tallrik som väntade på honom iaf. Nu visste vi att han inte skulle komma. Så även om han saknades så slapp vi tänka: var är han, kommer han, i vilket skick är han. Nu vet vi var han är och att han har det “bra”. En liknande känsla fick jag när vi var på minisemester i Färgelanda. I bilen på vägen dit slog det mig: det är första gången på länge som jag åker någonstans utan att känna mig orolig. När han levde tänkte jag när jag åkte utomlands att jag aldrig skulle se honom igen.. Och då ville jag inte åka.. Då fick jag resfeber och nästan ångrade allt.


Jag tänker inte heller så mycket på alla "om" längre. Förr tänkte jag på hur det skulle varit OM han aldrig fastnat i drogerna. Hade vi fortsatt vara så bra kompisar då? Hur hade han varit som vuxen osv. Och ett tag tänkte jag mycket på OM han bara inte hade tagit det där plåstret och OM han inte haft hepatit C och så vidare.. Men det är som det är nu och jag börjar kunna acceptera det. Det finns inget annat att göra ju!

 

Men ibland är jag arg på honom. Arg för att han drogat ihjäl sig.. och ibland så kryper de mindre trevliga minnena fram. Men oftast kommer jag ihåg de fina, roliga och bra minnena. För kanske två veckor sen så pratade jag lite skit med en jobbarkompis och vipps nämnde jag min bror utan att det kändes jobbigt på något sätt. Jag berättade hur mycket vi lekte och bråkade när vi var små och jag till och med skrattade när jag berättade!

 

Det går framåt för mamma också. Så här skrev hon i minnesboken 2011.03.18 (två veckor efter hans död)

 

Det är en sak

jag tänker på

Ville du gå

eller blev det bara så?

Nu är det kväll

och frågorna kommer

Frågorna dröjer sig kvar

utan några svar

Det är en sak jag undrar... Varför?

 

Nu kan hon faktiskt bli lite irriterad om jag börjar diskutera eller ifrågasätta det som stog i dödsanalysen. Det är för hon har accepterat hans död mer nu.. och för att hon litar på det som stog i dödsutredningen. Att han dog av plåstret och att det inte fanns något som tyder på att det skulle kunna vara något annat. Hon har också insett att man inte kan ägna varje dag åt att fundera på frågor som inte har, och aldrig kommer få några svar. En kväll när jag för omväxlingsskull sappade runt på TV'n så sa någon en sån bra sak:

 

"Livet är till för de som lever"

 

Jag tänker att personen menade att de som är döda inte ska “ta upp” för stor plats i de levandes värld. Så stor plats att man nästan slutar leva själv. Jag är så glad att mamma och pappa inte hamnade där. Även om dem fortfarande jobbar sig framåt så lever de livet. Det som har varit jobbigt är att vi alla varit i olika “faser” i sörjandet. Jag menar att när jag funderat färdigt eller sörjt färdigt ang “en sak” så kan den saken ploppa upp senare för någon annan och då måste man gå igenom den igen och igen. Men det har också medfört en positiv sak, att jag fått så bra kontakt med pappa igen!

 

Efter Daniels död har jag funderat lite på vad död och liv ÄR, typ livets mening. Jag har tänkt mycket på hur Daniel levde sitt liv, hela hans inställning. Han kunde tex se ner på “arbetande människor”. En gång tog han ett exempel på dom "stackarna" som jobbade på Volvo. Han tyckte dem var riktiga förlorare som gick till ett jobb de själva hatade, varje dag. De gav bort sitt liv tyckte han. Så himla rätt egentligen... Varför ska man göra saker som man hatar/ogillar? Visst man måste ju tjäna pengar på något vis, men han har allt en liten poäng där. Livets mening måste ju, iaf för mig, handla om att försöka må så bra som möjligt.. Ingen nyhet för dig kanske, men jag har faktiskt inte funderat så mycket på detta förut. Resultat, att få beröm, vara omtyckt, upplevelser och allt sånt man kan ta en bild på och säga "det där har jag gjort". Det har nog varit livets mening för mig tidigare. Men nu har jag kommit på en sak och jag vet inte om det har med Daniels död att göra, men hur som helst. Jag har kommit på att jag lägger en hel del tid på “saker” som jag egentligen inte tycker så mycket om.. Det måste jag sluta med. Det är ju inte klokt att man gör så utan att knappt veta om det själv. Som min bror hade sagt “så gör bara loosers” och en sån vill man ju inte va ;)




Kommentarer
Postat av: Mary

Älskade gumma! Vilken fin blogg du skapat. Hittade den först nu och sitter med tårar i ögonen. Har så mycket att säga och ändå finns det inga rätta ord. Men det tar vi när vi ses. Älskar dig och finns här för dig Soffan.

2011-06-30 @ 11:52:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0