Graven: Johanneskapellet

Upp för denna trapp och direkt till vänster finns Daniels grav.
Pappa valde den absolut bästa platsen, för den är så nära Daniels bostad.




Här ser ni mamma Rosa som grejar med lite blommor. (Simon i bakgrunden)





Ja... vad ska jag skriva. Jag blir bara fylld av sorg.. Jag tänker på att Simon kanske inte kommer minnas Daniel så länge till. När vi tittar på kort så pekar han och säger "Dånel" men jag vet inte hur länge en tvååring kan minnas... Och på ett sätt är det ju bara bra att han inte förstår vad som hänt. Men för det vill jag ju inte att han ska glömma bort sin morbror.



Jaaa så här såg graven ut denna dag. Fint, trots att det inte finns någon gravsten än. Pappa skulle ringa på måndag och kolla när den kommer. Hoppas snart.





Bara så ni vet så har jag har en hel del bilder kvar att lägga upp på Daniel. Men det får ta den tid det tar.. just nu har jag knappt om tid eftersom David har ont i ryggen (diskbråck på två ställen) så är det en del att pyssla med här hemma. Jag får verkligen känna på hur det kan kännas att vara singelmamma! Puuuuuuuuh! Men jag ska inte klaga, det blir bättre och bättre och idag har David till och med lagat mat! Gooood mat.. Simon åt som en oxe :) Och sen har vi ju fått hjälp av många snällisar... Tack till er: 

mamma
pappa
Håkan
Cornelia
Michael
Malin 

Och tack till alla andra som hör av sig och tänker på oss! 

Hej så länge!

En fin skatedag?


Mamma hittade detta foto på facebook tror jag...

Urnsättning

I fredags var det urnsättning. Vad är urnsättning? Har aldrig hört ordet förrän nu. Men jag är rätt oallmänbildad.

På vägen dit pratade jag och mamma om hur det kändes och vi var båda osäkra på om det verkligen var "nödvändigt" att vara med när man sänker ner urnan med Daniels aska i jorden. För pappa vet jag att det har varit en självklarhet. Mycket har nog känts självklart för honom. För mig har allt varit så konstigt. Det har det säkert varit för pappa också, men det jag menar är att han har inte behövt fundera på saker.. tex på om han ville se Daniel en sista gång och hur han vill göra med urnsättningen. Vet inte vad det beror på. Tidigare erfarenheter kanske eller hur man är som person. Hur som helst så pratade jag och mamma i bilen på vägen dit och hon sa en sån bra liknelse om hur hon kände inför urnsättningen. Hon sa: 

"Det känns lite som att pilla av skorpan på ett sår"

Såret som precis börjat läka och som fått sitt första lager. Vipps är man där och pillar upp det. Och jag håller med. Det var precis så det kändes för mig också. 

Det var bara vi i familjen som var med på urnsättningen och sen Camilla då, men det kändes bra, det var så vi ville ha det. 

Personen som jobbade där på kyrkogården gick tillsammans med pappa in i kapellet och hämtade urnan. Den var gjord av näver och hade lite "indianstuk". Jag kom och tänka på när jag, Daniel och mina kusiner var små och vi lekte indianer på baksidan av farmor och farfars sommarstuga. Och då blev jag väldigt nöjd med hur den såg ut. Om man nu kan vara nöjd med att ha en urna till sin bror... Men ni fattar hur jag menar. Personen som jobbade där följde med oss till gravplasten och Pappa bar urnan. Den var tung sa han och jag har läst på nätet att man lägger en sten tillsammans med askan. Så kanske var det den som vägde. När vi kom fram till gravplatsen så sänkte pappa ner urnan med ett snöre. Jag tänker att det nog kändes viktigt för pappa. Att liksom nu ha varit med Daniel hela vägen. Sen gick personen och vi kunde stanna så länge vi ville. Det var fint väder. Solen sken men det blåste lite. Pappa sa "tänk, när allt det här började så var det snö..."

Nu är det vara gravstenen som vi väntar på. Pappa har beställt en som har en inbyggd lykta där man kan tända ljus. Kändes bra att det blev en grav iaf. Mamma var lite emot det först och ville ha minneslund istället. Det hade känts bra för mig också OM minneslunden hade varit fin. Jag och Daniels kompis Räkan gick till minneslunden och tittade, och då i marsmånad, så såg den rätt tråkig ut. Det var knappt skottat och nej.... det kändes inte bra helt enkelt. För mig är det viktigt att jag kan besöka honom när som helst på året och tycka att det är fint där. Sen har jag ingen aning om jag ens kommer besöka graven så värst ofta. Det känns, precis som med allt annat, så konstigt och verkligen inte självklart hur jag kommer göra. Mamma (som sa att hon nog inte skulle gå dit så ofta) var där två gånger på samma dag som urnsättningen var. Så man vet aldrig... Det kan bli hur som helst. Ibland tänker jag att han ändå inte är där. Han är inom oss. Runt omkring oss. I våra minnen, i våra tårar och skratt.


Daniel som påskgubbe.

För trött...

Idag är jag för trött för att tänka/känna och skriva... Ville bara lägga upp en bild.

RSS 2.0