Urnsättning
På vägen dit pratade jag och mamma om hur det kändes och vi var båda osäkra på om det verkligen var "nödvändigt" att vara med när man sänker ner urnan med Daniels aska i jorden. För pappa vet jag att det har varit en självklarhet. Mycket har nog känts självklart för honom. För mig har allt varit så konstigt. Det har det säkert varit för pappa också, men det jag menar är att han har inte behövt fundera på saker.. tex på om han ville se Daniel en sista gång och hur han vill göra med urnsättningen. Vet inte vad det beror på. Tidigare erfarenheter kanske eller hur man är som person. Hur som helst så pratade jag och mamma i bilen på vägen dit och hon sa en sån bra liknelse om hur hon kände inför urnsättningen. Hon sa:
"Det känns lite som att pilla av skorpan på ett sår"
Personen som jobbade där på kyrkogården gick tillsammans med pappa in i kapellet och hämtade urnan. Den var gjord av näver och hade lite "indianstuk". Jag kom och tänka på när jag, Daniel och mina kusiner var små och vi lekte indianer på baksidan av farmor och farfars sommarstuga. Och då blev jag väldigt nöjd med hur den såg ut. Om man nu kan vara nöjd med att ha en urna till sin bror... Men ni fattar hur jag menar. Personen som jobbade där följde med oss till gravplasten och Pappa bar urnan. Den var tung sa han och jag har läst på nätet att man lägger en sten tillsammans med askan. Så kanske var det den som vägde. När vi kom fram till gravplatsen så sänkte pappa ner urnan med ett snöre. Jag tänker att det nog kändes viktigt för pappa. Att liksom nu ha varit med Daniel hela vägen. Sen gick personen och vi kunde stanna så länge vi ville. Det var fint väder. Solen sken men det blåste lite. Pappa sa "tänk, när allt det här började så var det snö..."
Nu är det vara gravstenen som vi väntar på. Pappa har beställt en som har en inbyggd lykta där man kan tända ljus. Kändes bra att det blev en grav iaf. Mamma var lite emot det först och ville ha minneslund istället. Det hade känts bra för mig också OM minneslunden hade varit fin. Jag och Daniels kompis Räkan gick till minneslunden och tittade, och då i marsmånad, så såg den rätt tråkig ut. Det var knappt skottat och nej.... det kändes inte bra helt enkelt. För mig är det viktigt att jag kan besöka honom när som helst på året och tycka att det är fint där. Sen har jag ingen aning om jag ens kommer besöka graven så värst ofta. Det känns, precis som med allt annat, så konstigt och verkligen inte självklart hur jag kommer göra. Mamma (som sa att hon nog inte skulle gå dit så ofta) var där två gånger på samma dag som urnsättningen var. Så man vet aldrig... Det kan bli hur som helst. Ibland tänker jag att han ändå inte är där. Han är inom oss. Runt omkring oss. I våra minnen, i våra tårar och skratt.
Oh, Sofi vad du skriver bra! Du har förmågan att sätta ord på känslor och allt underligt som händer med och runt ikring oss.
Det är precis så som det var, den där urnsättnings fredagen.
Tänk om vi vetat om att man kunde ha ett snöre ner till urnan! Då hade vi haft det.
Ja, jag var ju mycket tveksam till att ha en gravplats, och nu känns det SÅ bra.
Det blev fint med blommorna som vi satte dit idag. Jag känner mig SÅ nöjd. Du har helt rätt i att det är viktigt med en plats att gå till när man vill "känna lite mer-"
Men jag tror inte heller att Daniel är där, jag känner att han fått ro, någonstans. När han kan kommer han nog att ta kontakt med oss.
Saknar känslan att han var här och busade, fick skrivar pappren att spruta ut, glödlampor att gå sönder, och fick Ullvigårdens CD spelare att krångla varje torsdag. Utom nu i torsdags, då var det lugnt.
Sårskorpa har återbildats den är inte så tjock ännu men det blöder iaf inte och det känns skönt.
Kramar, jag älskar dig och det säger jag aldeles för sällan, men jag gör det ialla fall. Kram
Tack.. jag har lätt att skriva, men svårt att prata. Älskar dig också mamma! :) Kram!
