minbrordaniel

Regler är till för att brytas, kanske är det så med traditioner också? Jag klarar iaf inte av att fira på samma sätt som förut.

Vi brukade fira hemma när vi var riktigt små. Sen, när vi blev lite äldre, var vi med släkt i Uddevalla och på senare tid, typ från 2001, har vi firat med min låtsatpappas familj i Munktorp. Som barn älskade jag julen. Men nu på senare år har den känts lite jobbig av olika anledningar.

Julafton 2009 tog priset. Daniel dök aldrig upp. Vi blev, i vanlig ordning, oroliga och börjar ringa och leta. Men ingen Daniel... tiden gick och fantasin tog över. Ligger han i en snödriva? full? drogad? och fryser ihjäl?!? Mamma är i telefon stora delar av kvällen. Hon pratar med olika kompisar till Daniel och med nån kris grupp på socialen tror jag det var. Jag ringer också lite hit och dit för att få råd och hjälp. 

Julafton 2010 var en bra jul. Daniels sista. Han följde med ut till våran underbara plastsläkt i Munktorp. Vi hade julklapps hazard. Daniel vann 200 kr på intersport. Vi kollade på Pistvakts "Julen 73" och allt var som vanligt. Till och med han själv. Glad och busig... :) Här är lite bilder på när han tog hunden Hugos boll och började trixa med. 

Daniel och plastkusin Fabian

När jag tog dessa kort på Daniel så tänkte jag faktiskt "Det kan vara bra att ta lite kort.. detta kanske är hans sista jul". Och så blev det ju också. 

Om han bara visste hur oroliga vi var för honom... Jämt! Resultatet av att ha oroat sig så många år och av att ha tänkt tanken "är han död" jag vet inte hur många gånger, blev att jag tillsist kände mig avtrubbad. Det kändes verkligen som att ingen kunde hjälpa honom att bli av med drogerna. Han ville inte sluta. Han sa "livet så så jävla tråkigt utan droger". Oron för honom bäddades in i kropp och själ och de sista två åren kände jag inte längre allvaret. Inte lika ofta iaf. Därav kunde jag utan att tycka det var speciellt sorgligt eller jobbigt tänka tanken att det kanske var Daniels sista jul. Och jag kunde tex bli lite irriterad på mamma och pappa när dom jämt skulle åka och leta efter honom. Det var väl kanske en försvarsmekanism eller något, jag vet inte. Men så här i efterhand får jag ångest när jag tänker på det. Jag brydde mig sååååå mycket om honom, men drogerna gjorde mig samtidigt så arg på honom. Och jag ville bara ha tillbaka den gamla Daniel, han som jag växt upp med. Men det kändes i slutet som en omöjlighet. 

När vi var små brukade vi "sova över" i varandras rum och en natt försökte han förklara hur man räknade multiplikation. Jag fattade inte och han gick då upp, tände lampan, tog papper och penna och visade uppställningen. Ett annat minne är när vi leker sjörövare och har en stor gummibåt uppblåst i hans rum. Leken pågick flera dagar om inte veckor. Och en dag binder han fast mina händer, för jag är fånge. Sen slängde han mig över bord. Jag kunde inte ta emot mig och slår i golvet med en smäll. Vaknar med fläskläpp nästa dag haha. Vi hade sån inlevelse när vi lekte. Vi hade sån fantasi.. och det var nog han som lärde mig det. 

Jag kommer sakna Daniel hur och var jag än firar julafton. Men vi blir nog hemma, dels för att bryta traditionen lite och dels för vi behöver ta det lugnt efter allt som hänt. Kanske kommer han, den riktiga tomten, till oss iaf ;)

Mamma Rosa, plastpappa Håkan och plastfaster Carina

Jag och Simon

Jag har kommit på mig själv med att många gånger tänka "hur gör man" i olika sammanhang. Typ som om det fanns någon regel för hur saker ska göras, tex hur det SKA se ut på en grav... Knäpp man är ibland alltså, men så har jag tänkt. Sen ändrade jag mig... Det var när jag, mamma och Simon gick genom kyrkogården och fick syn på en sån fin grav. Det var Jesper Öhmans grav. Den var så himla fin! Det fanns många ljus, många stenar. Det va många och mycket av allt helt enkelt! Jag sa till mamma (eller om hon sa till mig?) "det kan inte bli för mycket"... och det var då jag kom på det. Varför ägna tid åt att tänka hur något ska eller bör se ut eller vara?!?! Det blir så mycket bättre, ärligare och framförallt mindre komplicerat om jag bara gör så som just jag känner för att göra. Med allt i livet egentligen.. Men nu gäller det graven och detta är veckans resultat:

Mamma och Simon har också engagerat sig

Och sen vet jag att både pappa och Camilla varit där och det är en del andra saker som vi inte vet var de kommer från. Det känns bara bra och det är bara fortsätta att dekorera, tända ljus eller vad ni som sörjer och saknar vill
göra där!

Vi skrev ett kort, som "man gör" när någon fyller år. Han fyller ju egentligen inte.. åldras inte längre. Så vad skriver "man" då? "Wish you were here" är en låt som mamma lyssnade mycket på när hon, i tonåren, förlorade en nära vän. Vi pratade om Daniel en kväll och då spelade mamma den för mig. Jag blev så berörd och mindes att även Daniel spelat den för mig en gång för längesen. Det var alltid det där "den här är bra, kom och lyssna nu Sofi". Så nu ska ni också få lyssna på den. Klicka på länken så får ni se just den musikvideo som han spelade upp:

Jag fattar inte så mycket om vad låten vill säga. Förutom just "wish you were here" men den berör för att han spelade den för mig.. och för den är sjukt bra också :)

Nåt annat som berör är Simon. När han, på sitt lilla sätt, försöker sätta ord på vår sorg. Så här löd en liten diskussion vid graven idag:

Simon: Snaaaaaart kommel Daniel... Nuuuuuu kommel Daniel...?

Mormor Rosa: Nej Simon. Daniel kommer aldrig mer.

Simon blir ledsen och tittar ner. Sparkar lite med foten i gräset. När vi skulle gå hem säger Simon "Grattis Daniel" och "Hejdå Daniel"

En annan dag när vi pratade om att gå till graven sa han "då blir man ledsen". Men vi brukar aldrig vara ledsna och gråta när han är med. Ändå förstår han att vi är ledsna. Och att det hör ihop med Daniel och graven. 

Förutom att jag är ledsen så är jag så himla arg på att han inte är här. Att jag (och alla andra) blivit lämnade av honom. Jag känner mig typ sviken. Och sen blir jag frustrerad över att man inte kan spola tillbaka tiden. Över att jag inte kunde hjälpa honom. Sen får jag inte riktigt ihop "sorgen och mitt liv". Jag sörjer för mig själv och sen när jag gör saker och är med folk är jag mitt vanliga jag. Om någon frågar om Daniel så kan det bli hur som helst. Jag har ingen kontroll. Ibland börjar jag gråta. Ibland vill jag prata mycket, ibland inte alls. Jag tycker det är lite läskigt att inte ha någon kontroll på det och därför undviker jag ofta ämnet. Jag har heller ingen aning om hur andra reagerar om man skulle säga något. Det är också lite "läskigt". Man brukar så sällan prata om döden, det är så ovant. En barndomskompis till mig har också förlorat nära. Sina tvillingbebisar och sin mamma. Och när hon berättade för mig så började jag gråta... mitt på citygym liksom så himla jobbigt. Men fan jag blir så arg på denna orättvisa!! Nu har jag börjat svära i bloggen också.. Men jag ville ju inte tänka på "hur något ska vara eller göras" så nu jävlar skiter jag i det. JAG tycker man får svära när man är riktigt arg och ledsen! 

Vad kommer nere på vägen..? En lastbil ojojoj