minbrordaniel

Jul utan Daniel

Regler är till för att brytas, kanske är det så med traditioner också? Jag klarar iaf inte av att fira på samma sätt som förut.

Vi brukade fira hemma när vi var riktigt små. Sen, när vi blev lite äldre, var vi med släkt i Uddevalla och på senare tid, typ från 2001, har vi firat med min låtsatpappas familj i Munktorp. Som barn älskade jag julen. Men nu på senare år har den känts lite jobbig av olika anledningar.

Julafton 2009 tog priset. Daniel dök aldrig upp. Vi blev, i vanlig ordning, oroliga och börjar ringa och leta. Men ingen Daniel... tiden gick och fantasin tog över. Ligger han i en snödriva? full? drogad? och fryser ihjäl?!? Mamma är i telefon stora delar av kvällen. Hon pratar med olika kompisar till Daniel och med nån kris grupp på socialen tror jag det var. Jag ringer också lite hit och dit för att få råd och hjälp. 

Julafton 2010 var en bra jul. Daniels sista. Han följde med ut till våran underbara plastsläkt i Munktorp. Vi hade julklapps hazard. Daniel vann 200 kr på intersport. Vi kollade på Pistvakts "Julen 73" och allt var som vanligt. Till och med han själv. Glad och busig... :) Här är lite bilder på när han tog hunden Hugos boll och började trixa med. 

Daniel och plastkusin Fabian

När jag tog dessa kort på Daniel så tänkte jag faktiskt "Det kan vara bra att ta lite kort.. detta kanske är hans sista jul". Och så blev det ju också. 

Om han bara visste hur oroliga vi var för honom... Jämt! Resultatet av att ha oroat sig så många år och av att ha tänkt tanken "är han död" jag vet inte hur många gånger, blev att jag tillsist kände mig avtrubbad. Det kändes verkligen som att ingen kunde hjälpa honom att bli av med drogerna. Han ville inte sluta. Han sa "livet så så jävla tråkigt utan droger". Oron för honom bäddades in i kropp och själ och de sista två åren kände jag inte längre allvaret. Inte lika ofta iaf. Därav kunde jag utan att tycka det var speciellt sorgligt eller jobbigt tänka tanken att det kanske var Daniels sista jul. Och jag kunde tex bli lite irriterad på mamma och pappa när dom jämt skulle åka och leta efter honom. Det var väl kanske en försvarsmekanism eller något, jag vet inte. Men så här i efterhand får jag ångest när jag tänker på det. Jag brydde mig sååååå mycket om honom, men drogerna gjorde mig samtidigt så arg på honom. Och jag ville bara ha tillbaka den gamla Daniel, han som jag växt upp med. Men det kändes i slutet som en omöjlighet. 

När vi var små brukade vi "sova över" i varandras rum och en natt försökte han förklara hur man räknade multiplikation. Jag fattade inte och han gick då upp, tände lampan, tog papper och penna och visade uppställningen. Ett annat minne är när vi leker sjörövare och har en stor gummibåt uppblåst i hans rum. Leken pågick flera dagar om inte veckor. Och en dag binder han fast mina händer, för jag är fånge. Sen slängde han mig över bord. Jag kunde inte ta emot mig och slår i golvet med en smäll. Vaknar med fläskläpp nästa dag haha. Vi hade sån inlevelse när vi lekte. Vi hade sån fantasi.. och det var nog han som lärde mig det. 

Jag kommer sakna Daniel hur och var jag än firar julafton. Men vi blir nog hemma, dels för att bryta traditionen lite och dels för vi behöver ta det lugnt efter allt som hänt. Kanske kommer han, den riktiga tomten, till oss iaf ;)

Mamma Rosa, plastpappa Håkan och plastfaster Carina

Jag och Simon

Du skriver så fint..

Så fina kort och vad mysigt vi haft. Kommer att sakna Daniel och er denna jul! Kram Plaster Carina.

Tack plaster! De samma.. eller jag vet inte hur jag ska skriva och förklara. men jag tror du förstår ändå. Det är så konstigt att han inte är med längre.. och det blir ännu tydligare om man gör så som man brukar.. det påminner bara mer på något vis

Till Daniel,

Vi förstog inte hur illa det var,

inte ens ja.

Så länge du fans kvar,

hoppades ja.

Hoppades att mardrömmen skulle ta slut,

och våran vanliga Daniel skulle komma ut.

Men det hände det som inte fick hända

och nu kommer du aldrig att återvänd.



Tänker på dig, mamma

Visste inte vem Daniel var mer än till utseendet. Kände honom inte! Halkade in på din blogg av en vän som sa att du Sofie skrivit så fint om din bror. Och det har du verkligen gjort!! Jag beundrar din styrka! Jag sänder dig en hög med "styrke energi" Verkligen en fin blogg du skapat!

Tack Melinda! Vad glad jag blir att du gillar den. Men måste bara skriva att jag känner mig inte alls stark. Iof jag kan tycka att det är starkt att våga visa sig svag.. så på det sättet är jag kanske lite stark ;) Tack igen för din kommentar, det värmer!

Det är just så Sofi: att våga visa sig svag DÅ är man stark! Kämpa på!!

Jag kan inte ens försöka förstå vad ni gått igenom och hur varje högtid, ja varje dag, måste kännas utan Daniel. Tycker du skriver jätte bra Sofi och tycker du känns så stark!



Hoppas jag får träffa lille Alfred snart! Som du skrev förut, han är väldigt lik Daniel.

KRAM till er och god jul