Hejdå bloggen!



Jag hade ju trott att jag skulle behöva skriva lite här efter jul. Jag hade trott att julen skulle bli väldigt jobbig utan Daniel. Jag är glad att jag hade fel. Och jag är såå glad att jag har mina barn. Det är på något vis tack vare dom jag står på benen ibland. När kroppen känns tung som bly och själen blek, så står man upp ändå, man ser till att aktivera sig lite, äta lite och sova lite. Jag håller på och läser en bok som berörde temat barn och sorg. Och det är (som alla kanske vet?) inte alltid är så bra att svälja sin gråt. Barn förstår så mycket mer än vi tror, men på något vis så har jag känt att jag vill skydda Simon mot att se hur ledsna vi alla varit och fortfarande är. Det kanske är bra att inte visa allt, men i boken stog att barn som har föräldrar som vågar visa sina känslor blir tryggare och får bättre självkänsla. Jag förtränger rätt ofta mina känslor, biter ihop lite för mycket ibland. Men en dag sket jag i det... Simon och jag satt i köket och så började han titta på ett foto på Daniel. Han pekade och sa: 

Simon: Mamma, de däl äl Joen
Jag: Nej, det är ju morbror Daniel.
Simon: Nääää de ÄL mamma och Joen... och fastel Hanna?
Jag: Kommer du inte ihåg Daniel?
Simon: Jooo.. Daniels glav. 

Då fick jag en klump i magen. Jag visste att detta skulle hända, att Simon skulle glömma Daniel. Han var ju bara 1,5 när Daniel dog. Nu kommer han bara ihåg hans grav liksom. Jag kände hur en miljard tårar tyckte på och ville ut.. Jag försökte blinka bort dom, men en liten rackare smet igenom tårkanalen och rann längs min kind.. Simon såg den. Han lutade sig fram och frågade:

Simon: Va ä de däl mamma?
Jag: Det är en tår. För nu blev jag ledsen för jag saknar Daniel
Simon: Behövel du ha en napp mamma?

Och då började jag skratta istället haha!


Så här är det hela tiden. Kidsen räddar mig och tröstar mig utan att dom förstår det själva! Ett litet "Alfred-foster" på 15 veckor låg i min mage när Daniel dog. Även om chocken att Daniel dött gjorde så jag ibland glömde bort att jag var gravid så visste jag ju det innerst inne och det räddade mig. Jag blev ju tvungen att äta och sova, för jag var ju någons hem. Men vad var det jag egentligen skulle skriva nu då.. jo julen.. Barnen (superhjältarna) räddade min jul! Vi pyntade, fixade julgran för barnens skull. Men nu i efterhand inser jag att det var för min skull också. Tomten kom och Simons ögon tindrade :P Men.. klart det kändes konstigt. Och klart jag tänkte på Daniel mer än en vanlig dag. Jag hörde hans kommentarer som han drar varje år när Kalle är på TV. Tex hur han alltid ska säga "det där är jag" åt dvärgen "Toker".

En del verkar tro att när jag inte skriver här så är allt bra och att jag inte saknar honom. Det är så himla fel! Jag tänker på honom varje dag. Först var jag mest arg på honom. Ledsen också men mest arg. Nu är det saknaden som känns hårdast. Overklighetskänslorna är också kvar. Jag är ingens lillasyster längre. Att inte vara det längre känns konstigt "i min personlighet". Jag vet inte hur jag ska förklara detta. Men det känns som om något är borttaget. Jag kan bara ana hur det känns "i personligheten" att förlora sin livspartner. Men jag brukar iaf tänka att jag ÄR hans lillasyster ändå. Om någon skulle fråga mig om jag har några syskon skulle jag säga att jag har det. Eller att jag "hade" det skulle väl vara mest rätt att säga. Jag kommer alltid sakna honom och tänka på honom och på hur det kunde varit om han levt längre och om han hade kunnat bli drogfri. Jag kommer kanske alltid känna skuld då och då. Över att inte ha kunnat hjälpa honom och över allt som blev osagt mellan oss. Det stämmer som många sagt till mig att "man får lära sig att leva med sorgen". Men jag kommer gå vidare. Det har jag redan gjort på sätt och vis. Jag njuter av livet här och nu. Det kanske inte finns något imorrn... Man kan säga att jag fått ett lite annorlunda perspektiv på livet. Jag prioriterar annorlunda. Jag säger oftare rakt ut vad jag tycker och tänker. Jag har också lärt mig att välja mina strider. Jag tänker att detta är mitt liv, som jag formar själv och ingen annan än jag vet bäst vad jag behöver fylla mitt liv med. Jag känner mig för övrigt "klar" med det här skrivandet. Det har gett mig enormt mycket att få sätta ord på alla känslor!! Säkert mer än om jag skulle valt att gå till en psykolog istället. Inte för det är något fel med det! Men det kändes inte som "min grej". Sen finns massa Daniel-saker som jag inte skrivit om här. Det är jag glad för! Men dom sakerna har jag kunnat dela med vänner och familj. Det är viktigt att få ut allt som man tänker på tror jag! Jag är otroligt tacksam för de vänner som "vågat" höra av sig och orkat med mig under detta jobbiga år. Jag var nog rätt konstig ett tag. Ville tex inte gå ut bland folk och absolut inte åka och handla mat.. Jag hade minnesluckor (värre än vanligt alltså) och mådde allmänt konstigt. Men det är tydligen normalt när man blir chockad och när man har sorg.


Den här bloggen har ca 100 besökare under en dag som jag skrivit ett nytt inlägg. Och varje dag är det ca 10 personer som kollar den. Det hade jag inte en tanke på när jag började skriva och jag tycker statisktiken säger en hel del om hur många vi är som saknar Daniel. Känns skönt att inte vara ensam om det. Jag är också glad för att personer tagit kontakt med mig att berättat att bloggen hjälpt dom på olika vis. Som en tröst eller bara skönt för perosner i liknande situationer att läsa och känna igen sig. Så bloggen har fullgjort MER än sitt syfte :) Även om jag inte helt bearbetat "klart" allt som hänt så har jag åtminstone fått ut det som "behövde komma ut." Men jag kommer inte ta bort bloggen utan den kommer finnas kvar som ett minne. Och nu när jag kommit in i detta bloggskrivande så fortsätter jag på ett annat ställe. I en blogg som ÄVEN berör annat än sorg och min bror. Välkomna dit till er som vill:

www.sofiutane.devote.se


Jag vill även passa på att tippsa om en förening som man kan få hjälp och stöd ifrån om man har en kompis eller släkting som av olika anledningar behöver hjälp för att klara sin vardag: Anhörigas Riksförbund

http://www.ahrisverige.se/Forms/SuperUser/FullTextStartPage.aspx



Julen 2010


Kommentarer
Postat av: rosa lövling

om någon frågar mig hur många barn jag har, svarar jag TVÅ. Jag har två bran.

Du har en bror, men ,,,,,,,,,,,,,,,,, Kram

2012-03-03 @ 10:07:58
Postat av: Louise Cayanan Eriksson

Ta hand om dig sofi<3

2012-03-10 @ 12:00:58
URL: http://louisecayanan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0