På radion...
Idag gick ett reportage om en kille som drogat ihjäl sig med piller utskrivna från läkare. Debatten fortgår om vems fel det är...
Ja, vad tycker jag då? Vad finns det för åtgärder som skulle få ett slut på problemen?
Kanske till och börja med att personer tas på allvar. Ringer man in och säger "jag behöver akut vård" (som Chrille här ovan gjorde) så ska man få det! Och sen tycker jag att personer som haft eller har ett drogberoende inte ska få några mediciner alls utskrivna. Dom behöver rehabilitering. Kanske i form av att få hjälp att byta stad och umgänge. Få hjälp att sysselsätta sig, kanske inte att hitta ett jobb dirket utan man borde först börja med att hitta ett intresse åt personen. Kanske i någon förening. Så det finns något annat än droger i personens vardag. Detta kan väl inte vara så dyrt?? Som det är nu kastas du bara ut från drogavvänjningen in i ditt vanliga gamla liv, i din vanliga lägenhet, med dina vanliga grannar och kompisar. Det krävs enorm styrka att på egen hand klara att skapa ett helt nytt liv. Att trappa ner hjälpen successivt borde vara en självklarhet tycker jag.
Läkarnas? Det är ju så sjukt att dom inte har tillgång till varandras journaler. Dom kan inte se vilka piller som skrivits ut tidigare av någon annan läkare. Vilket gör att patienter kan ljuga och säga vad som helst för att få fler och fler recept. Att man tappat dom, blivit bestulen etc... Bara man får träffa olika läkare så är det grönt.... Vilket man ju oftast får...
Personen som drogar? Man väljer ju alltid själv.. eller gör man det? Man väljer att börja droga men inte att sluta. Det behöver man hjälp med.
Anhörigas fel? Jag blir så arg när jag läser kommetarer på sveriges radio om att anhäriga ska ta sitt ansvar. Katastrof!! Att se nära gå ner sig i missbruk är att själv gå ner sig. Mamma beskrev det så bra för brorsan "det är som att ständigt se dig i en isvak.. jag kan bara dra upp dig en liten bit för att sedan tvingas se på vär du glider ner i vaken igen". Man gör allt vad man kan!!
Här kan man läsa om Chrilles historia:
Ja, vad tycker jag då? Vad finns det för åtgärder som skulle få ett slut på problemen?
Kanske till och börja med att personer tas på allvar. Ringer man in och säger "jag behöver akut vård" (som Chrille här ovan gjorde) så ska man få det! Och sen tycker jag att personer som haft eller har ett drogberoende inte ska få några mediciner alls utskrivna. Dom behöver rehabilitering. Kanske i form av att få hjälp att byta stad och umgänge. Få hjälp att sysselsätta sig, kanske inte att hitta ett jobb dirket utan man borde först börja med att hitta ett intresse åt personen. Kanske i någon förening. Så det finns något annat än droger i personens vardag. Detta kan väl inte vara så dyrt?? Som det är nu kastas du bara ut från drogavvänjningen in i ditt vanliga gamla liv, i din vanliga lägenhet, med dina vanliga grannar och kompisar. Det krävs enorm styrka att på egen hand klara att skapa ett helt nytt liv. Att trappa ner hjälpen successivt borde vara en självklarhet tycker jag.
Bilder från Cashmere!
Har tänkt på en kille så himla mycket sen brorsan dog och igår skrev jag mail till honom. Det är han som är på bild här ovan, Mattias Pettersson heter han... eller det kanske är fler som känner honom som "Cashmere" :P Han var en av min brorsas absolut bästa kompisar. Hur som helst så skickade han en massa bilder på Daniel. Kan inte låta bli att lägga upp dom här. Känns så bra att ha allt om Daniel samlat på ett ställe :P
Alla bilder från Cashmere är tagna mellan 2003-2005.
Lille-john och Daniel
Rastamannen Cash och Daniel :)
Cashmere, tror han i mitten heter Anton och så fina Daniel
Oh Daniel har Peschas låt "surf soda" på tröjan!! Love that song! <3
Jocke Engdahl.. också en nära kompis till Danne. Och liksså Winther och Lille-John!
En kram till er, om ni läser detta :P
en pigg Jocke och en trött (?) Daniel :)
Tack världens bästa Cashmere för bilderna! Är det fler kompisar som har foton så
Tack världens bästa Cashmere för bilderna! Är det fler kompisar som har foton så
hör gärna av er!
Det kommer säkert komma upp fler bilder snart. Jag har en del fotoalbum i källaren som
jag har tänkt gå igenom så småning om. Det är så trevligt med kort. Man minns allt de
roliga och fina med honom då :)
Hejdå bloggen!
Jag hade ju trott att jag skulle behöva skriva lite här efter jul. Jag hade trott att julen skulle bli väldigt jobbig utan Daniel. Jag är glad att jag hade fel. Och jag är såå glad att jag har mina barn. Det är på något vis tack vare dom jag står på benen ibland. När kroppen känns tung som bly och själen blek, så står man upp ändå, man ser till att aktivera sig lite, äta lite och sova lite. Jag håller på och läser en bok som berörde temat barn och sorg. Och det är (som alla kanske vet?) inte alltid är så bra att svälja sin gråt. Barn förstår så mycket mer än vi tror, men på något vis så har jag känt att jag vill skydda Simon mot att se hur ledsna vi alla varit och fortfarande är. Det kanske är bra att inte visa allt, men i boken stog att barn som har föräldrar som vågar visa sina känslor blir tryggare och får bättre självkänsla. Jag förtränger rätt ofta mina känslor, biter ihop lite för mycket ibland. Men en dag sket jag i det... Simon och jag satt i köket och så började han titta på ett foto på Daniel. Han pekade och sa:
Simon: Mamma, de däl äl Joen
Jag: Nej, det är ju morbror Daniel.
Simon: Nääää de ÄL mamma och Joen... och fastel Hanna?
Jag: Kommer du inte ihåg Daniel?
Simon: Jooo.. Daniels glav.
Då fick jag en klump i magen. Jag visste att detta skulle hända, att Simon skulle glömma Daniel. Han var ju bara 1,5 när Daniel dog. Nu kommer han bara ihåg hans grav liksom. Jag kände hur en miljard tårar tyckte på och ville ut.. Jag försökte blinka bort dom, men en liten rackare smet igenom tårkanalen och rann längs min kind.. Simon såg den. Han lutade sig fram och frågade:
Simon: Va ä de däl mamma?
Jag: Det är en tår. För nu blev jag ledsen för jag saknar Daniel
Simon: Behövel du ha en napp mamma?
Och då började jag skratta istället haha!
Så här är det hela tiden. Kidsen räddar mig och tröstar mig utan att dom förstår det själva! Ett litet "Alfred-foster" på 15 veckor låg i min mage när Daniel dog. Även om chocken att Daniel dött gjorde så jag ibland glömde bort att jag var gravid så visste jag ju det innerst inne och det räddade mig. Jag blev ju tvungen att äta och sova, för jag var ju någons hem. Men vad var det jag egentligen skulle skriva nu då.. jo julen.. Barnen (superhjältarna) räddade min jul! Vi pyntade, fixade julgran för barnens skull. Men nu i efterhand inser jag att det var för min skull också. Tomten kom och Simons ögon tindrade :P Men.. klart det kändes konstigt. Och klart jag tänkte på Daniel mer än en vanlig dag. Jag hörde hans kommentarer som han drar varje år när Kalle är på TV. Tex hur han alltid ska säga "det där är jag" åt dvärgen "Toker".
En del verkar tro att när jag inte skriver här så är allt bra och att jag inte saknar honom. Det är så himla fel! Jag tänker på honom varje dag. Först var jag mest arg på honom. Ledsen också men mest arg. Nu är det saknaden som känns hårdast. Overklighetskänslorna är också kvar. Jag är ingens lillasyster längre. Att inte vara det längre känns konstigt "i min personlighet". Jag vet inte hur jag ska förklara detta. Men det känns som om något är borttaget. Jag kan bara ana hur det känns "i personligheten" att förlora sin livspartner. Men jag brukar iaf tänka att jag ÄR hans lillasyster ändå. Om någon skulle fråga mig om jag har några syskon skulle jag säga att jag har det. Eller att jag "hade" det skulle väl vara mest rätt att säga. Jag kommer alltid sakna honom och tänka på honom och på hur det kunde varit om han levt längre och om han hade kunnat bli drogfri. Jag kommer kanske alltid känna skuld då och då. Över att inte ha kunnat hjälpa honom och över allt som blev osagt mellan oss. Det stämmer som många sagt till mig att "man får lära sig att leva med sorgen". Men jag kommer gå vidare. Det har jag redan gjort på sätt och vis. Jag njuter av livet här och nu. Det kanske inte finns något imorrn... Man kan säga att jag fått ett lite annorlunda perspektiv på livet. Jag prioriterar annorlunda. Jag säger oftare rakt ut vad jag tycker och tänker. Jag har också lärt mig att välja mina strider. Jag tänker att detta är mitt liv, som jag formar själv och ingen annan än jag vet bäst vad jag behöver fylla mitt liv med. Jag känner mig för övrigt "klar" med det här skrivandet. Det har gett mig enormt mycket att få sätta ord på alla känslor!! Säkert mer än om jag skulle valt att gå till en psykolog istället. Inte för det är något fel med det! Men det kändes inte som "min grej". Sen finns massa Daniel-saker som jag inte skrivit om här. Det är jag glad för! Men dom sakerna har jag kunnat dela med vänner och familj. Det är viktigt att få ut allt som man tänker på tror jag! Jag är otroligt tacksam för de vänner som "vågat" höra av sig och orkat med mig under detta jobbiga år. Jag var nog rätt konstig ett tag. Ville tex inte gå ut bland folk och absolut inte åka och handla mat.. Jag hade minnesluckor (värre än vanligt alltså) och mådde allmänt konstigt. Men det är tydligen normalt när man blir chockad och när man har sorg.
Den här bloggen har ca 100 besökare under en dag som jag skrivit ett nytt inlägg. Och varje dag är det ca 10 personer som kollar den. Det hade jag inte en tanke på när jag började skriva och jag tycker statisktiken säger en hel del om hur många vi är som saknar Daniel. Känns skönt att inte vara ensam om det. Jag är också glad för att personer tagit kontakt med mig att berättat att bloggen hjälpt dom på olika vis. Som en tröst eller bara skönt för perosner i liknande situationer att läsa och känna igen sig. Så bloggen har fullgjort MER än sitt syfte :) Även om jag inte helt bearbetat "klart" allt som hänt så har jag åtminstone fått ut det som "behövde komma ut." Men jag kommer inte ta bort bloggen utan den kommer finnas kvar som ett minne. Och nu när jag kommit in i detta bloggskrivande så fortsätter jag på ett annat ställe. I en blogg som ÄVEN berör annat än sorg och min bror. Välkomna dit till er som vill:
Jag vill även passa på att tippsa om en förening som man kan få hjälp och stöd ifrån om man har en kompis eller släkting som av olika anledningar behöver hjälp för att klara sin vardag: Anhörigas Riksförbund
Julen 2010
Räkans tatuering
Olika bilder
Från en tidningsartikel om en tävling i Kungsör. 16 juli 1997.
I artikeln kan man läsa att det var en skateboardfröening som anordnat tävlingen i samband med att de fick en ny ramp. Daniel var en av 10 åkare som stllde upp. Det som bedömdes var variationer i åkningen, hur åkaren klarade av tricken, höjden samt soulen, känslan, i åket. Så här slutade det:
1:a Daniel
2:a Christian Winther
3:a Denny Axelsson
4:a Claes Mattsson
5:a Basse Lucas
Kalas hos mig 2009. Daniel käka kanske 8 bullar!!! På bild är också plast-kussen Sandra hennes dotter Malva och hennes pappa Hasse.
Vid Nibbleskolans matsal för typ 100 år sen.
Tror detta är i Högbyn. Där va vi mycket när vi var små.
Vilken liten Daniel!!! Vet inte från när detta är... skulle tippa på 1998 kanske.
Två av hans fina teckningar
Skatefilm
För ett tag sedan fick jag ett mail av Flod. Det är Daniels kompis. Dom bodde ihop ett tag. I just denna lägenhet som jag bor i nu faktiskt :) Hur som helst så frågade Flod om han fick lägga upp en skatevideo till Daniels minne. Så himla snällt och så klart ville jag att han skulle göra det. Det är en massa olika som skatar, Daniel är allra sist. Det brukar tydligen vara så i skatefilmer att den bästa åkaren visas sist...
http://www.youtube.com/watch?v=2xoge7jfb6oJag skrattar och gråter när jag ser på videon. Det framkallade en hel del minnen. Daniel har visat mig denna film förut och att se den igen var som att vara tillbaka där i hans rum. Jag kan med lätthet höra hans röst komentera det som var på filmen. Och hans höga, busiga skratt... åt Snus-Håkan som sjungen 10 000 röda rosor :) När jag och brorsan bodde ihop så sa han ofta så där: "kom och kolla här på detta tricket" :) Som om jag fattade något av det där liksom. Så ropade han mitt namn så lustigt också. Inte Sofi med ett "O" utan mera typ "Söööööfi" hehe
Jul utan Daniel
Regler är till för att brytas, kanske är det så med traditioner också? Jag klarar iaf inte av att fira på samma sätt som förut.
Vi brukade fira hemma när vi var riktigt små. Sen, när vi blev lite äldre, var vi med släkt i Uddevalla och på senare tid, typ från 2001, har vi firat med min låtsatpappas familj i Munktorp. Som barn älskade jag julen. Men nu på senare år har den känts lite jobbig av olika anledningar.
Julafton 2009 tog priset. Daniel dök aldrig upp. Vi blev, i vanlig ordning, oroliga och börjar ringa och leta. Men ingen Daniel... tiden gick och fantasin tog över. Ligger han i en snödriva? full? drogad? och fryser ihjäl?!? Mamma är i telefon stora delar av kvällen. Hon pratar med olika kompisar till Daniel och med nån kris grupp på socialen tror jag det var. Jag ringer också lite hit och dit för att få råd och hjälp.
Julafton 2010 var en bra jul. Daniels sista. Han följde med ut till våran underbara plastsläkt i Munktorp. Vi hade julklapps hazard. Daniel vann 200 kr på intersport. Vi kollade på Pistvakts "Julen 73" och allt var som vanligt. Till och med han själv. Glad och busig... :) Här är lite bilder på när han tog hunden Hugos boll och började trixa med.
Daniel och plastkusin Fabian
När jag tog dessa kort på Daniel så tänkte jag faktiskt "Det kan vara bra att ta lite kort.. detta kanske är hans sista jul". Och så blev det ju också.
Om han bara visste hur oroliga vi var för honom... Jämt! Resultatet av att ha oroat sig så många år och av att ha tänkt tanken "är han död" jag vet inte hur många gånger, blev att jag tillsist kände mig avtrubbad. Det kändes verkligen som att ingen kunde hjälpa honom att bli av med drogerna. Han ville inte sluta. Han sa "livet så så jävla tråkigt utan droger". Oron för honom bäddades in i kropp och själ och de sista två åren kände jag inte längre allvaret. Inte lika ofta iaf. Därav kunde jag utan att tycka det var speciellt sorgligt eller jobbigt tänka tanken att det kanske var Daniels sista jul. Och jag kunde tex bli lite irriterad på mamma och pappa när dom jämt skulle åka och leta efter honom. Det var väl kanske en försvarsmekanism eller något, jag vet inte. Men så här i efterhand får jag ångest när jag tänker på det. Jag brydde mig sååååå mycket om honom, men drogerna gjorde mig samtidigt så arg på honom. Och jag ville bara ha tillbaka den gamla Daniel, han som jag växt upp med. Men det kändes i slutet som en omöjlighet.
När vi var små brukade vi "sova över" i varandras rum och en natt försökte han förklara hur man räknade multiplikation. Jag fattade inte och han gick då upp, tände lampan, tog papper och penna och visade uppställningen. Ett annat minne är när vi leker sjörövare och har en stor gummibåt uppblåst i hans rum. Leken pågick flera dagar om inte veckor. Och en dag binder han fast mina händer, för jag är fånge. Sen slängde han mig över bord. Jag kunde inte ta emot mig och slår i golvet med en smäll. Vaknar med fläskläpp nästa dag haha. Vi hade sån inlevelse när vi lekte. Vi hade sån fantasi.. och det var nog han som lärde mig det.
Jag kommer sakna Daniel hur och var jag än firar julafton. Men vi blir nog hemma, dels för att bryta traditionen lite och dels för vi behöver ta det lugnt efter allt som hänt. Kanske kommer han, den riktiga tomten, till oss iaf ;)
Jag kommer sakna Daniel hur och var jag än firar julafton. Men vi blir nog hemma, dels för att bryta traditionen lite och dels för vi behöver ta det lugnt efter allt som hänt. Kanske kommer han, den riktiga tomten, till oss iaf ;)
Mamma Rosa, plastpappa Håkan och plastfaster Carina
Jag och Simon
Grattis.. eller?
Idag, den 4 november, är det min brors födelsedag. Han skulle blivit 31 idag och varje dag denna vecka så har jag tänkt extra mycket på honom. Det är jobbigt att tänka mycket, och att vara ledsen mycket. Och värst är det när jag är hemma själv. Så när Simon varit på dagis har jag (och Alfred) passat på att göra så mycket ärenden vi bara orkat. Vi har bland annat handlat mat, köpt en vinterjacka till mig och sen blev det (eftersom jag haft Daniel i tankarna) att jag köpt en del saker till graven. Det har varit skönt att GÖRA saker!
Mamma och Simon har också engagerat sig
Och sen vet jag att både pappa och Camilla varit där och det är en del andra saker som vi inte vet var de kommer från. Det känns bara bra och det är bara fortsätta att dekorera, tända ljus eller vad ni som sörjer och saknar vill
göra där!
Vi skrev ett kort, som "man gör" när någon fyller år. Han fyller ju egentligen inte.. åldras inte längre. Så vad skriver "man" då? "Wish you were here" är en låt som mamma lyssnade mycket på när hon, i tonåren, förlorade en nära vän. Vi pratade om Daniel en kväll och då spelade mamma den för mig. Jag blev så berörd och mindes att även Daniel spelat den för mig en gång för längesen. Det var alltid det där "den här är bra, kom och lyssna nu Sofi". Så nu ska ni också få lyssna på den. Klicka på länken så får ni se just den musikvideo som han spelade upp:
Nåt annat som berör är Simon. När han, på sitt lilla sätt, försöker sätta ord på vår sorg. Så här löd en liten diskussion vid graven idag:
Vad kommer nere på vägen..? En lastbil ojojoj
Jag har kommit på mig själv med att många gånger tänka "hur gör man" i olika sammanhang. Typ som om det fanns någon regel för hur saker ska göras, tex hur det SKA se ut på en grav... Knäpp man är ibland alltså, men så har jag tänkt. Sen ändrade jag mig... Det var när jag, mamma och Simon gick genom kyrkogården och fick syn på en sån fin grav. Det var Jesper Öhmans grav. Den var så himla fin! Det fanns många ljus, många stenar. Det va många och mycket av allt helt enkelt! Jag sa till mamma (eller om hon sa till mig?) "det kan inte bli för mycket"... och det var då jag kom på det. Varför ägna tid åt att tänka hur något ska eller bör se ut eller vara?!?! Det blir så mycket bättre, ärligare och framförallt mindre komplicerat om jag bara gör så som just jag känner för att göra. Med allt i livet egentligen.. Men nu gäller det graven och detta är veckans resultat:
Mamma och Simon har också engagerat sig
Och sen vet jag att både pappa och Camilla varit där och det är en del andra saker som vi inte vet var de kommer från. Det känns bara bra och det är bara fortsätta att dekorera, tända ljus eller vad ni som sörjer och saknar vill
göra där!
Vi skrev ett kort, som "man gör" när någon fyller år. Han fyller ju egentligen inte.. åldras inte längre. Så vad skriver "man" då? "Wish you were here" är en låt som mamma lyssnade mycket på när hon, i tonåren, förlorade en nära vän. Vi pratade om Daniel en kväll och då spelade mamma den för mig. Jag blev så berörd och mindes att även Daniel spelat den för mig en gång för längesen. Det var alltid det där "den här är bra, kom och lyssna nu Sofi". Så nu ska ni också få lyssna på den. Klicka på länken så får ni se just den musikvideo som han spelade upp:
Jag fattar inte så mycket om vad låten vill säga. Förutom just "wish you were here" men den berör för att han spelade den för mig.. och för den är sjukt bra också :)
Nåt annat som berör är Simon. När han, på sitt lilla sätt, försöker sätta ord på vår sorg. Så här löd en liten diskussion vid graven idag:
Simon: Snaaaaaart kommel Daniel... Nuuuuuu kommel Daniel...?
Mormor Rosa: Nej Simon. Daniel kommer aldrig mer.
Simon blir ledsen och tittar ner. Sparkar lite med foten i gräset. När vi skulle gå hem säger Simon "Grattis Daniel" och "Hejdå Daniel"
En annan dag när vi pratade om att gå till graven sa han "då blir man ledsen". Men vi brukar aldrig vara ledsna och gråta när han är med. Ändå förstår han att vi är ledsna. Och att det hör ihop med Daniel och graven.
Förutom att jag är ledsen så är jag så himla arg på att han inte är här. Att jag (och alla andra) blivit lämnade av honom. Jag känner mig typ sviken. Och sen blir jag frustrerad över att man inte kan spola tillbaka tiden. Över att jag inte kunde hjälpa honom. Sen får jag inte riktigt ihop "sorgen och mitt liv". Jag sörjer för mig själv och sen när jag gör saker och är med folk är jag mitt vanliga jag. Om någon frågar om Daniel så kan det bli hur som helst. Jag har ingen kontroll. Ibland börjar jag gråta. Ibland vill jag prata mycket, ibland inte alls. Jag tycker det är lite läskigt att inte ha någon kontroll på det och därför undviker jag ofta ämnet. Jag har heller ingen aning om hur andra reagerar om man skulle säga något. Det är också lite "läskigt". Man brukar så sällan prata om döden, det är så ovant. En barndomskompis till mig har också förlorat nära. Sina tvillingbebisar och sin mamma. Och när hon berättade för mig så började jag gråta... mitt på citygym liksom så himla jobbigt. Men fan jag blir så arg på denna orättvisa!! Nu har jag börjat svära i bloggen också.. Men jag ville ju inte tänka på "hur något ska vara eller göras" så nu jävlar skiter jag i det. JAG tycker man får svära när man är riktigt arg och ledsen!
Vad kommer nere på vägen..? En lastbil ojojoj
Daniel lever vidare...
Vår son, Alfred Daniel Forsberg, föddes för 4 veckor sedan. Det kändes inte självklart att ha Daniel som mellannamn. Men när han väl kom så blev det uppenbart. Visst... jag letar nog efter likheter... Det kanske jag inte skulle gjort på samma sätt om Daniel varit i livet. I början sa jag inget om det.. tänkte att det är nog bara jag som inbillar mig att dom är lika. Men sen sa jag det till mamma och hon svarade: "ja, det har jag också tänkt på flera gånger" Sen sa även David att han tyckte dom var lika.
Först "ilade" likheterna så i mig att jag grät ibland. Dels för att jag blev påminnd om hans död, men också för att det är så sorgligt att Daniel inte får vara här och se likheterna själv. Jag pratade med min kompis Malin om det.. och hon sa så fint: "Du får försöka se det som att Daniel lever vidare" Och det är så sant.. och det hjälper att tänka så.
Vi har alla bearbetat sorgen på olika vis och jag märker hur vi i vardagen "letar Daniel-saker". Pappa ser ibland att vissa händelser betyder olika saker, som att Daniel försöker säga något till honom. Mamma kände av Daniels "energi" förut när det nyligen hänt. Jag påminns om olika minnen när jag ser foton eller saker som har med honom att göra. Tex i leksamsaffären när jag såg såna små skateboardar... Och nu börjar det bli kallt och folk börjar ha mössor på sig. Och vad ser man...? Daniel i vit mössa överallt. Eller när man hör ljudet av rasslande skatebordshjul mot asfalten.. Listan kan göras lång.. Sen drömmer jag mycket om honom. Att han kommer tillbaka. Att han bara varit bortrest eller att han kommer tillbaka som död. Eller att jag dör och träffar honom. Jag kommer inte ens ihåg alla drömmar jag drömt om honom... Det är så många. Men här om dagen drömde jag en mardröm som hade med honom att göra. I drömmen blev jag påminnd om hur jobbigt det var sista tiden. Mamma beskrev det som att hon oftast gick runt och kände sig stressad.. eller arg eller orolig. Efter Daniels död så har det känts som att man inte får "prata illa" om honom. Eftersom han är död. Jag vet inte varför.. men typ som att man inte ska sparka på den som redan ligger ner. Gu va konstigt egentligen, jag förstår egentligen inte känslan själv. Varför jag känner så.. Men nu känner man inte samma stress.. man är inte arg eller orolig på samma sätt längre. Och det är egentligen sååååå himla hemskt, att det är så. Sammanfattningsvis vad tar jag med mig av dagens/veckans "Daniel-grubbel"? Jo, att det faktiskt ibland känns skönt att tänka på hur jobbigt det var och på att det nu är över. Visst ska man tänka på och minnas allt positivt och alla glada minnen också. Men just nu, för min del, så gör dom positiva minnena mer ont än om jag tänker på den jobbiga tiden som han använde droger. Och det är helt och hållet tack vare mardrömmen som jag tänker så här just nu.
Jag tycker detta kort är så klockrent likt Daniel! Alfred är ca 1 vecka på kortet och han låg denna kväll i sin babysitter. Jag kunde inte ta ögonen från honom.. Han var så lik Daniel! Jag var bara tvungen att fota för å se om likheterna fastnade på bild... Gjorde dom det?
Camillas bildspel
Är blod tjockare än vatten?
Tänker fortfarande på honom varje dag. Och på HUR någon bara kan vara borta.
Ibland hör jag någon komma i trappen och då tänker jag: "nu kommer han". Eller om jag går upp till mamma så kan jag komma på mig själv med att titta till vid datorn och tänka "sitter han där"? Men snabbt därefter så kommer jag ju på att det gör han ju inte. Det kommer han aldrig mer att göra.. och det är så himla konstigt! Att en person bara kan försvinna, bort härifrån. Och var tar han vägen? Var är han nu? Och så drömmer jag ibland om att han kommer tillbaka. Det finns så mycket jag vill säga till honom...
Jag har aldrig tyckt att blod är tjockare än vatten. Het ärligt så har jag aldrig fattat vad folk snackar om när dom pratar om det. Jag har alltid tänkt att det faktiskt kan finnas andra personer i ens liv som är viktigare och som ställer upp mer än ens egen familj. Och då har jag tänkt att vatten KAN vara tjockarre än blod. Men nu i dagarna slog det mig... citatet stämmer ju! Det kanske tolkas olika av alla men jag skulle så gärna vilja prata om det här med Daniel. Jag tänker så här: man har bara en mamma, en pappa och (i mitt fall) ett syskon. Det spelar ingen roll hur många gånger man blir osams och sårar varandra, man är fortfarande familj. Och även om det kanske känns som om man hatar någon i sin familj, som om man aldrig mer vill se dom, så är det på ett konstigt (omedvetet?) sätt dom man älskar allra mest. Och det är just därför som familjemedlemmar också kan såra en allra mest. DÄR är skillnaden mellan blod och vatten. Hatar man vattnet så är det bara att hälla ut och hämta nytt. Men med blodet, familjen, så går det inte fullt ut. Man ju försöka.. och det gör man när man blir så där sårad. I såna situationer är det kanske lätt att inbilla sig att man inte bryr sig längre. Men.. familjemedlemmars liv ÄR sammanflätade.. vare sig man vill eller inte. Vare sig det är en trasslig eller silkeslen fläta så finns den där föralltid. Det handlar alltså INTE om att alltid ställa upp för varandra.. eller om hur man är mot varandra. Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Men det gör inget.. det kanske är det som är meningen. Att den inte handlar om nått. Den bara är...?
Ibland hör jag någon komma i trappen och då tänker jag: "nu kommer han". Eller om jag går upp till mamma så kan jag komma på mig själv med att titta till vid datorn och tänka "sitter han där"? Men snabbt därefter så kommer jag ju på att det gör han ju inte. Det kommer han aldrig mer att göra.. och det är så himla konstigt! Att en person bara kan försvinna, bort härifrån. Och var tar han vägen? Var är han nu? Och så drömmer jag ibland om att han kommer tillbaka. Det finns så mycket jag vill säga till honom...
Jag har aldrig tyckt att blod är tjockare än vatten. Het ärligt så har jag aldrig fattat vad folk snackar om när dom pratar om det. Jag har alltid tänkt att det faktiskt kan finnas andra personer i ens liv som är viktigare och som ställer upp mer än ens egen familj. Och då har jag tänkt att vatten KAN vara tjockarre än blod. Men nu i dagarna slog det mig... citatet stämmer ju! Det kanske tolkas olika av alla men jag skulle så gärna vilja prata om det här med Daniel. Jag tänker så här: man har bara en mamma, en pappa och (i mitt fall) ett syskon. Det spelar ingen roll hur många gånger man blir osams och sårar varandra, man är fortfarande familj. Och även om det kanske känns som om man hatar någon i sin familj, som om man aldrig mer vill se dom, så är det på ett konstigt (omedvetet?) sätt dom man älskar allra mest. Och det är just därför som familjemedlemmar också kan såra en allra mest. DÄR är skillnaden mellan blod och vatten. Hatar man vattnet så är det bara att hälla ut och hämta nytt. Men med blodet, familjen, så går det inte fullt ut. Man ju försöka.. och det gör man när man blir så där sårad. I såna situationer är det kanske lätt att inbilla sig att man inte bryr sig längre. Men.. familjemedlemmars liv ÄR sammanflätade.. vare sig man vill eller inte. Vare sig det är en trasslig eller silkeslen fläta så finns den där föralltid. Det handlar alltså INTE om att alltid ställa upp för varandra.. eller om hur man är mot varandra. Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Men det gör inget.. det kanske är det som är meningen. Att den inte handlar om nått. Den bara är...?
PS.
Jag vet inte om detta inlägg "make sense" för nån annan än mig själv. Jag är vaken mycket på nätterna pga olika graviditetskrämpor så jag är rätt seg i huvudet...
Jag vet inte om detta inlägg "make sense" för nån annan än mig själv. Jag är vaken mycket på nätterna pga olika graviditetskrämpor så jag är rätt seg i huvudet...
DS.
alla har "hemligheter"?
...eller är det inte så? små eller stora.. Jag VILL tro att alla har det iaf... för det har vi, jag och Daniel. Vi pratade om det ibland när det var lite jobbigt. Inte så att vi, uttalat sa till varandra att "detta är en hemlighet", utan vi bara visste ändå. Och det räckte med att han eller jag sa en liten mening, ett antydande, ett ord, eller gav varandra en blick, så fattade den andra. Men nu är han borta... och ryggsäcken med "hemligheterna" är lite tyngre att bära ensam. Men det går. Oftast går det jättebra. Det är bara en sån där tung stund just nu. Saknar att ha honom att dela "hemligheterna" med, på syskons vis. Och saknar att bli förstådd utan att egentligen behöva säga så mycket.
Daniel och Simp kollar på datorn uppe hos mamma. Någon gång under 2010.
Daniel och Simp kollar på datorn uppe hos mamma. Någon gång under 2010.
Räkans dikt
I dag hade Räkan skrivit på Daniels facebooksida.. Jag blev så rörd och så himla ledsen. Så här stog det:
"Fick höra om din död o jag tänker pass de räcker
Gick sönder inombords, ja svär på allt min bror
Ja saknar dej som fan,, alla gråter blod
Ja snacka med Tompa häromdagen, han va paj man
Han satsa 110 för att för att allt ska bli nice!
Äkta lojalaste bästa ja svär
Ja tittar upp mot himlen o ja önskar du var här
Smartan ja bär är fucking förödande
Svårt att va glad när ens vänner e döda
Många vi förlorat, de ingen lek saknar dig som fan, vi ses!"
Gick sönder inombords, ja svär på allt min bror
Ja saknar dej som fan,, alla gråter blod
Ja snacka med Tompa häromdagen, han va paj man
Han satsa 110 för att för att allt ska bli nice!
Äkta lojalaste bästa ja svär
Ja tittar upp mot himlen o ja önskar du var här
Smartan ja bär är fucking förödande
Svårt att va glad när ens vänner e döda
Många vi förlorat, de ingen lek saknar dig som fan, vi ses!"
Jag tänker på alla Daniels vänner.. Undra hur allt känns för dom. Undra hur deras relationer med Daniel var under åren. Gick det upp och ner? Hit och dit? Va det si och så och av och på? Han kanske var mer eller mindre som vanligt mot dem, även när han var drogad och/eller inne i en mindre bra period. Nån gång när vi tyckte han bar sig dumt åt här hemma så svarade Daniel "man måste väl kunna få vara sig själv när man är med sin familj". Så jag vet inte, men kanske var det så att han kunde "skärpa" sig lite mer när han var med sina kompisar? Jag hoppas det. Och jag tror det också.. Speciellt när jag läser det Räkan skriver. Och när jag tänker på alla människor som kom på begravningen. Några var där som stöd till oss i familjen. Några var släktingar. Men det var mest Daniels vänner som satt på stolarna. Sittplatserna tog slut och en del fick stå efter kanterna. Och så högen med rosor på kistan.. den växte och växte så jag trodde de skulle ramla i backen när som helst. Men det gjorde dom inte. Folk började lägga blommor på golvet istället.. Tänk alla människor har en egen relation till Daniel. Egna minnen. Och egna sätt att sörja honom. Tack Räkan för du delar med dig lite av dina!
Här är Daniel och Räkan
Han försvann innan han dog
Här är vi och kollar på Davids basketmatch i Hallsta.
När jag ser bilden tänker jag på hur vi verkligen försökte vara vänner, precis som vanligt. Men varje gång slutade det på samma sätt. Han kom in i en dålig period, öppnade sig och berättade om hur han mådde. Och då försökte jag så klart hjälpa och så blev det för mycket för honom och vi blev osams. Han ville nog innerst inne ha hjälp att sluta med drogerna, men lyckades aldrig ta emot hjälpen fullt ut. Varken från oss i familjen eller från de så kallade proffsen. Det var så frustrerande att bara se på! Jag blev så arg på honom också. Jag hatade.. ja förlåt mig men det är sant. Sant att jag hatade sättet han var mot mig när han var nere. Han kunde inbillade sig saker som inte var sanna. Kunde få för sig saker som tex att jag röstat på moderaterna och så var han sur på mig för det.. Att säga att det inte var så utan att jag röstat på miljöpartiet räckte inte. Han till och med frågade mamma om saken. Det spelar väl inte någon roll egentligen, men det var så typiskt honom. Han såg mig inte för den jag var. Och jag kunde inte heller längre se honom. Alla droger stod ju som en jävla mur i vägen.
Jag tycker att jag ställde upp för honom på olika vis, men ändå räckte man inte till. Och den Daniel som jag växt upp med, som va min bror, min idol och vän.. han gled längre och längre bort och förändrades från dag till dag, vecka till vecka, månad till månad. Jag har länge varit ledsen över att han är borta.. långt innan han dog. Och det är det jag menar med rubriken på detta inlägg "Han försvann innan han dog"
Sista gången vi sågs var här utanför huset, ungefär två veckor innan han dog. Jag var på väg till träningen och han var på väg hem till mamma. Han vinglade och såg konstig ut på ögonen. Jag fylldes då (som alla andra gånger jag såg honom så där) med en otrolig "tyngd" i min kropp. Känslan av uppgivenhet är tung att bära och jag tänkte bara "åååååååååååååååååååååh vad sjukt att det ska behöva vara så här, hur ska allt sluta" Han tittade på mig och sa "vad konstig du ser ut på munnen, har du varit hos tandlakaren eller?". Inte spydigt eller så, utan han stog kvar där med höjda ögonbryn och undrade verkligen "hallå, har du varit hos tandläkaren eller" Kunde man spola tillbaka så skulle jag sagt precis så som det kändes. Att jag kanske ser konstig ut för jag är är rädd för honom när han ser ut så där. Att jag tycker så synd om honom och att jag blir så ledsen av att inte kunna göra något. Att det känns som både jag och han gett upp. Gett upp hela skiten, hela kampen mot drogerna. Men också kampen att vara riktiga vänner och syskon. Men hade jag sagt allt det, så hade jag aldrig kommit iväg till träningen. Då hade jag blivit ledsen och fått stanna hemma och gråta istället. Så jag svarade bara att jag inte varit hos tandläkaren och att jag var tvungen att skynda mig till tärningen. Väl på cykeln blev jag så där arg på honom igen. Vaddå jag som ser konstig ut??? Det var ju han som såg konstig ut!!!! Vinglade sig fram och så dom där trötta, mörka och snurriga ögonen... Varför måste han hålla på så där?!?!
På ett sätt känns det som om vi inte var riktigt sams när han dog. Det gör ont att tänka på. Ca två år innan han dog hade vi ett stort bråk som vi aldrig redde ut. Vi försökte prata om det en gång, men det gick inte att reda ut för vi hade helt olika versioner av vad som sagts och vad som hänt. Jag kom till en punkt när jag insåg att jag inte kunde hålla på som jag gjort innan. Jag slutade släppa in honom när han var full och/eller drogad. Jag hade ju Simon att tänka på också. Man vill ju inte att ens barn ska umgås med drogade personer! Men Daniel visste att han var välkommen när han inte var påverkad av något. Det blev en helt annan relation efter detta och vi blev inte osams längre. Men vi var å andra sidan inte lika nära varandra längre. Och det är på ett sätt så himla synd när han inte levde så många år till. Men när jag blir ledsen över det så finns en sak som tröstar mig. Och det är att jag iaf hann säga till honom att jag tyckte det började kännas lättare och bättre att umgås med honom. Jag sa att jag tycker det känns som vi strykig ett sträck över bråket, även om vi inte kan reda ut det. Han sa ingenting... och eftersom jag körde bil kunde jag inte titta efter så noga och se hur han reagerade.. så det blev lite tysst efter det och jag avslutade med "jag ville bara att du skulle veta det, att iaf jag tycker det känns bättre nu". Det känns skönt att fått sagt det. Lite tråkigt att han inte svarade.. men egentligen behövde han inte det. Jag vet att han ville komma och hälsa på och jag vet att han gillade att umågs med oss och med Simon. Innan han gick ur bilen den kvällen så fick jag en kram. Ibland räcker inte orden till, kanske var det så det var för honom denna kväll. Jag vill tro det iaf.
Gravstenen
Jaaa.. det tog lång tid att få gravstenen men så här ser det ut nu när den är på plats.
Det finns en del saker där från Daniels kompisar. En vit tavla "varje minut, varje sekund". Den har Camilla ställt dit. Hon berättade att det var så dom alltid svarade varandra när den andra frågade "har du saknat mig". Det är en sten där också som det står "min prins" på och ett ljus "saknar dig". Sen har Camillas dotter ställt dit lite små figurer, och det gör verkligen inget. Det är gulligt av henne. De vita stenarna är från Daniels lägenhet.
I luckan finns Daniels kaleidoskåp. Räkan berättade att Daniel hade det rätt ofta. Att han låg i soffan och kikade in i det och snurrade på den och kanske funderade på olika saker(?) Det var när Räkan och Daniel delade lägenhet. Så Räkan fick det som minnessak. Och nu har han lagt den vid graven. Det hade regnat lite på den så jag la in det i luckan. Simon tyckte förstås det var en strålande idé och så var leken igång. Öppna, stänga, ta ut, ställa in och så vidare.
"Så jäääääävla orättvist!"
Drömde om Daniel inatt och vaknade med "tårsmulor" i ögonen.. Simon sprang runt och lekte lite för sig själv och David halvsov. Så kom alla tankar tillbaka om saknad, orättvisa, skuld och allt allt allt allt...
Någon timme senare gick jag in på fejan och såg att Daniel Wallon dött. Hans fru Rikka är gammal skolkamrat med mig och hennes text "Så jäääääävla orättvist" tycker jag säger en hel del. Det bara tar slut och stopp och punkt och så är någon borta. Det är så konstigt, så overkligt och väldigt orättvist!
När vi städade ur Daniels lägenhet så tog alla minnessaker. Jag tog Daniels lilla "fingerskateboard" som jag alltid har i min väska. I början, när allt var så overkligt, så kände jag ibland efter om den låg där... hoppades att den inte skulle göra det. Så gjorde jag även i drömmen om Daniel inatt.. jag tog upp den och Daniel och jag tittade på den. Sen vaknade jag.
Nu ska jag och mamma till graven.
Bilder som väcker alla bra minnen
Daniel och vår kusin Frida, som är typ 18 år nu :)
Jag och Daniel tillsammans med Lina, en till kusin (Fridas syster)
Här är vi i Grekland. Tror det var 1994.
Här är vi i farmor och farfars sommarstuga. Vem kan hoppa utan att bli blöt? Det beror på den som håller i slangen.. :)
)
Midsommar
Idag är det midsommarafton. Vi har firat vid Dybäcksgården och sjungit och dansat... "klappa händerna när du är riktigt glad". Jaaa, det är jag faktiskt... Alltså glad! Det har varit en skön och slapp första semestervecka! Pappa har varit här och hälsat på. Vi promenerade och Simon cyklade på sin älskade trehjuling. Vi har mest slappat och umgåtts i familjen hela veckan, varit i lekparker och cyklat. Idag låg jag i en kompisgunga och tittade upp mot himlen och funderade på hur allt kan kännas så här bra igen. Det är fantastiskt!
Och hur vet man det då? Att det känns bättre? Det kanske är lika bra att även sätta ord på det som känns bra...? Så jag gör väl det :)
Om jag jämför för kanske två-tre månader sedan, var det första jag tänkte när jag slog upp ögonen på morgonen: "Han är död" och sen tänkte jag på det mer eller mindre hela dagen. Säkert varje timme.. Men nu har jag kommit på att det faktiskt kan ta ända tills jag ska åka hem från jobbet som jag tänker på honom. Och det är ju bra. Antar jag. Sen kommer de jobbiga dagarna inte lika tätt längre och jag gråter inte varje dag längre. Det händer fortfarande att jag är glömsk, tankspridd och gör tokiga saker. Som tex att vara på väg till personalrummet men fortsätter att gå förbi ända bort till 5:ornas klassrum. Men det är inte lika ofta längre, och såna knasiga saker kan man ju göra ändå, utan att ha sorg.
Jag funderar inte på "varför" så mycket längre. Och jag känner mig inte skyldig längre. Inte så mycket iaf. Jag känner mig inte heller arg på någon annan över Daniels död. Men det har varit lite jobbigt på alla kalas här i juni.. det blir så tydligt att han saknas. Men samtidigt är det en "dubbel" känsla. För varje gång vi skulle ses i familjen så var alla oroliga över var Daniel var. Men nu fanns det ingen tom stol och ingen tallrik som väntade på honom iaf. Nu visste vi att han inte skulle komma. Så även om han saknades så slapp vi tänka: var är han, kommer han, i vilket skick är han. Nu vet vi var han är och att han har det “bra”. En liknande känsla fick jag när vi var på minisemester i Färgelanda. I bilen på vägen dit slog det mig: det är första gången på länge som jag åker någonstans utan att känna mig orolig. När han levde tänkte jag när jag åkte utomlands att jag aldrig skulle se honom igen.. Och då ville jag inte åka.. Då fick jag resfeber och nästan ångrade allt.
Jag tänker inte heller så mycket på alla "om" längre. Förr tänkte jag på hur det skulle varit OM han aldrig fastnat i drogerna. Hade vi fortsatt vara så bra kompisar då? Hur hade han varit som vuxen osv. Och ett tag tänkte jag mycket på OM han bara inte hade tagit det där plåstret och OM han inte haft hepatit C och så vidare.. Men det är som det är nu och jag börjar kunna acceptera det. Det finns inget annat att göra ju!
Men ibland är jag arg på honom. Arg för att han drogat ihjäl sig.. och ibland så kryper de mindre trevliga minnena fram. Men oftast kommer jag ihåg de fina, roliga och bra minnena. För kanske två veckor sen så pratade jag lite skit med en jobbarkompis och vipps nämnde jag min bror utan att det kändes jobbigt på något sätt. Jag berättade hur mycket vi lekte och bråkade när vi var små och jag till och med skrattade när jag berättade!
Det går framåt för mamma också. Så här skrev hon i minnesboken 2011.03.18 (två veckor efter hans död)
Det är en sak
jag tänker på
Ville du gå
eller blev det bara så?
Nu är det kväll
och frågorna kommer
Frågorna dröjer sig kvar
utan några svar
Det är en sak jag undrar... Varför?
Nu kan hon faktiskt bli lite irriterad om jag börjar diskutera eller ifrågasätta det som stog i dödsanalysen. Det är för hon har accepterat hans död mer nu.. och för att hon litar på det som stog i dödsutredningen. Att han dog av plåstret och att det inte fanns något som tyder på att det skulle kunna vara något annat. Hon har också insett att man inte kan ägna varje dag åt att fundera på frågor som inte har, och aldrig kommer få några svar. En kväll när jag för omväxlingsskull sappade runt på TV'n så sa någon en sån bra sak:
"Livet är till för de som lever"
Jag tänker att personen menade att de som är döda inte ska “ta upp” för stor plats i de levandes värld. Så stor plats att man nästan slutar leva själv. Jag är så glad att mamma och pappa inte hamnade där. Även om dem fortfarande jobbar sig framåt så lever de livet. Det som har varit jobbigt är att vi alla varit i olika “faser” i sörjandet. Jag menar att när jag funderat färdigt eller sörjt färdigt ang “en sak” så kan den saken ploppa upp senare för någon annan och då måste man gå igenom den igen och igen. Men det har också medfört en positiv sak, att jag fått så bra kontakt med pappa igen!
Efter Daniels död har jag funderat lite på vad död och liv ÄR, typ livets mening. Jag har tänkt mycket på hur Daniel levde sitt liv, hela hans inställning. Han kunde tex se ner på “arbetande människor”. En gång tog han ett exempel på dom "stackarna" som jobbade på Volvo. Han tyckte dem var riktiga förlorare som gick till ett jobb de själva hatade, varje dag. De gav bort sitt liv tyckte han. Så himla rätt egentligen... Varför ska man göra saker som man hatar/ogillar? Visst man måste ju tjäna pengar på något vis, men han har allt en liten poäng där. Livets mening måste ju, iaf för mig, handla om att försöka må så bra som möjligt.. Ingen nyhet för dig kanske, men jag har faktiskt inte funderat så mycket på detta förut. Resultat, att få beröm, vara omtyckt, upplevelser och allt sånt man kan ta en bild på och säga "det där har jag gjort". Det har nog varit livets mening för mig tidigare. Men nu har jag kommit på en sak och jag vet inte om det har med Daniels död att göra, men hur som helst. Jag har kommit på att jag lägger en hel del tid på “saker” som jag egentligen inte tycker så mycket om.. Det måste jag sluta med. Det är ju inte klokt att man gör så utan att knappt veta om det själv. Som min bror hade sagt “så gör bara loosers” och en sån vill man ju inte va ;)
Graven: Johanneskapellet
Upp för denna trapp och direkt till vänster finns Daniels grav.
Pappa valde den absolut bästa platsen, för den är så nära Daniels bostad.
Här ser ni mamma Rosa som grejar med lite blommor. (Simon i bakgrunden)
Ja... vad ska jag skriva. Jag blir bara fylld av sorg.. Jag tänker på att Simon kanske inte kommer minnas Daniel så länge till. När vi tittar på kort så pekar han och säger "Dånel" men jag vet inte hur länge en tvååring kan minnas... Och på ett sätt är det ju bara bra att han inte förstår vad som hänt. Men för det vill jag ju inte att han ska glömma bort sin morbror.
Jaaa så här såg graven ut denna dag. Fint, trots att det inte finns någon gravsten än. Pappa skulle ringa på måndag och kolla när den kommer. Hoppas snart.
Bara så ni vet så har jag har en hel del bilder kvar att lägga upp på Daniel. Men det får ta den tid det tar.. just nu har jag knappt om tid eftersom David har ont i ryggen (diskbråck på två ställen) så är det en del att pyssla med här hemma. Jag får verkligen känna på hur det kan kännas att vara singelmamma! Puuuuuuuuh! Men jag ska inte klaga, det blir bättre och bättre och idag har David till och med lagat mat! Gooood mat.. Simon åt som en oxe :) Och sen har vi ju fått hjälp av många snällisar... Tack till er:
mamma
pappa
Håkan
Cornelia
Michael
Malin
Och tack till alla andra som hör av sig och tänker på oss!
Hej så länge!
En fin skatedag?
Mamma hittade detta foto på facebook tror jag...
