minbrordaniel

I dag hade Räkan skrivit på Daniels facebooksida.. Jag blev så rörd och så himla ledsen. Så här stog det:

"Fick höra om din död o jag tänker pass de räcker
Gick sönder inombords, ja svär på allt min bror
Ja saknar dej som fan,, alla gråter blod
Ja snacka med Tompa häromdagen, han va paj man 
Han satsa 110 för att för att allt ska bli nice!
Äkta lojalaste bästa ja svär
Ja tittar upp mot himlen o ja önskar du var här
Smartan ja bär är fucking förödande
Svårt att va glad när ens vänner e döda
Många vi förlorat, de ingen lek saknar dig som fan, vi ses!"

Jag tänker på alla Daniels vänner.. Undra hur allt känns för dom. Undra hur deras relationer med Daniel var under åren. Gick det upp och ner? Hit och dit? Va det si och så och av och på? Han kanske var mer eller mindre som vanligt mot dem, även när han var drogad och/eller inne i en mindre bra period. Nån gång när vi tyckte han bar sig dumt åt här hemma så svarade Daniel "man måste väl kunna få vara sig själv när man är med sin familj". Så jag vet inte, men kanske var det så att han kunde "skärpa" sig lite mer när han var med sina kompisar? Jag hoppas det. Och jag tror det också.. Speciellt när jag läser det Räkan skriver. Och när jag tänker på alla människor som kom på begravningen. Några var där som stöd till oss i familjen. Några var släktingar. Men det var mest Daniels vänner som satt på stolarna. Sittplatserna tog slut och en del fick stå efter kanterna. Och så högen med rosor på kistan.. den växte och växte så jag trodde de skulle ramla i backen när som helst. Men det gjorde dom inte. Folk började lägga blommor på golvet istället.. Tänk alla människor har en egen relation till Daniel. Egna minnen. Och egna sätt att sörja honom. Tack Räkan för du delar med dig lite av dina! 

Här är Daniel och Räkan

Här är vi och kollar på Davids basketmatch i Hallsta. 

När jag ser bilden tänker jag på hur vi verkligen försökte vara vänner, precis som vanligt. Men varje gång slutade det på samma sätt. Han kom in i en dålig period, öppnade sig och berättade om hur han mådde. Och då försökte jag så klart hjälpa och så blev det för mycket för honom och vi blev osams. Han ville nog innerst inne ha hjälp att sluta med drogerna, men lyckades aldrig ta emot hjälpen fullt ut. Varken från oss i familjen eller från de så kallade proffsen. Det var så frustrerande att bara se på! Jag blev så arg på honom också. Jag hatade.. ja förlåt mig men det är sant. Sant att jag hatade sättet han var mot mig när han var nere. Han kunde inbillade sig saker som inte var sanna. Kunde få för sig saker som tex att jag röstat på moderaterna och så var han sur på mig för det.. Att säga att det inte var så utan att jag röstat på miljöpartiet räckte inte. Han till och med frågade mamma om saken. Det spelar väl inte någon roll egentligen, men det var så typiskt honom. Han såg mig inte för den jag var. Och jag kunde inte heller längre se honom. Alla droger stod ju som en jävla mur i vägen. 

Jag tycker att jag ställde upp för honom på olika vis, men ändå räckte man inte till. Och den Daniel som jag växt upp med, som va min bror, min idol och vän.. han gled längre och längre bort och förändrades från dag till dag, vecka till vecka, månad till månad. Jag har länge varit ledsen över att han är borta.. långt innan han dog. Och det är det jag menar med rubriken på detta inlägg "Han försvann innan han dog"

Sista gången vi sågs var här utanför huset, ungefär två veckor innan han dog. Jag var på väg till träningen och han var på väg hem till mamma. Han vinglade och såg konstig ut på ögonen. Jag fylldes då (som alla andra gånger jag såg honom så där) med en otrolig "tyngd" i min kropp. Känslan av uppgivenhet är tung att bära och jag tänkte bara "åååååååååååååååååååååh vad sjukt att det ska behöva vara så här, hur ska allt sluta" Han tittade på mig och sa "vad konstig du ser ut på munnen, har du varit hos tandlakaren eller?". Inte spydigt eller så, utan han stog kvar där med höjda ögonbryn och undrade verkligen "hallå, har du varit hos tandläkaren eller" Kunde man spola tillbaka så skulle jag sagt precis så som det kändes. Att jag kanske ser konstig ut för jag är är rädd för honom när han ser ut så där. Att jag tycker så synd om honom och att jag blir så ledsen av att inte kunna göra något. Att det känns som både jag och han gett upp. Gett upp hela skiten, hela kampen mot drogerna. Men också kampen att vara riktiga vänner och syskon. Men hade jag sagt allt det, så hade jag aldrig kommit iväg till träningen. Då hade jag blivit ledsen och fått stanna hemma och gråta istället. Så jag svarade bara att jag inte varit hos tandläkaren och att jag var tvungen att skynda mig till tärningen. Väl på cykeln blev jag så där arg på honom igen. Vaddå jag som ser konstig ut??? Det var ju han som såg konstig ut!!!! Vinglade sig fram och så dom där trötta, mörka och snurriga ögonen... Varför måste han hålla på så där?!?!

På ett sätt känns det som om vi inte var riktigt sams när han dog. Det gör ont att tänka på. Ca två år innan han dog hade vi ett stort bråk som vi aldrig redde ut. Vi försökte prata om det en gång, men det gick inte att reda ut för vi hade helt olika versioner av vad som sagts och vad som hänt. Jag kom till en punkt när jag insåg att jag inte kunde hålla på som jag gjort innan. Jag slutade släppa in honom när han var full och/eller drogad. Jag hade ju Simon att tänka på också. Man vill ju inte att ens barn ska umgås med drogade personer! Men Daniel visste att han var välkommen när han inte var påverkad av något. Det blev en helt annan relation efter detta och vi blev inte osams längre. Men vi var å andra sidan inte lika nära varandra längre. Och det är på ett sätt så himla synd när han inte levde så många år till. Men när jag blir ledsen över det så finns en sak som tröstar mig. Och det är att jag iaf hann säga till honom att jag tyckte det började kännas lättare och bättre att umgås med honom. Jag sa att jag tycker det känns som vi strykig ett sträck över bråket, även om vi inte kan reda ut det. Han sa ingenting... och eftersom jag körde bil kunde jag inte titta efter så noga och se hur han reagerade.. så det blev lite tysst efter det och jag avslutade med "jag ville bara att du skulle veta det, att iaf jag tycker det känns bättre nu". Det känns skönt att fått sagt det. Lite tråkigt att han inte svarade.. men egentligen behövde han inte det. Jag vet att han ville komma och hälsa på och jag vet att han gillade att umågs med oss och med Simon. Innan han gick ur bilen den kvällen så fick jag en kram. Ibland räcker inte orden till, kanske var det så det var för honom denna kväll. Jag vill tro det iaf.