minbrordaniel

I dag hade Räkan skrivit på Daniels facebooksida.. Jag blev så rörd och så himla ledsen. Så här stog det:

"Fick höra om din död o jag tänker pass de räcker
Gick sönder inombords, ja svär på allt min bror
Ja saknar dej som fan,, alla gråter blod
Ja snacka med Tompa häromdagen, han va paj man 
Han satsa 110 för att för att allt ska bli nice!
Äkta lojalaste bästa ja svär
Ja tittar upp mot himlen o ja önskar du var här
Smartan ja bär är fucking förödande
Svårt att va glad när ens vänner e döda
Många vi förlorat, de ingen lek saknar dig som fan, vi ses!"

Jag tänker på alla Daniels vänner.. Undra hur allt känns för dom. Undra hur deras relationer med Daniel var under åren. Gick det upp och ner? Hit och dit? Va det si och så och av och på? Han kanske var mer eller mindre som vanligt mot dem, även när han var drogad och/eller inne i en mindre bra period. Nån gång när vi tyckte han bar sig dumt åt här hemma så svarade Daniel "man måste väl kunna få vara sig själv när man är med sin familj". Så jag vet inte, men kanske var det så att han kunde "skärpa" sig lite mer när han var med sina kompisar? Jag hoppas det. Och jag tror det också.. Speciellt när jag läser det Räkan skriver. Och när jag tänker på alla människor som kom på begravningen. Några var där som stöd till oss i familjen. Några var släktingar. Men det var mest Daniels vänner som satt på stolarna. Sittplatserna tog slut och en del fick stå efter kanterna. Och så högen med rosor på kistan.. den växte och växte så jag trodde de skulle ramla i backen när som helst. Men det gjorde dom inte. Folk började lägga blommor på golvet istället.. Tänk alla människor har en egen relation till Daniel. Egna minnen. Och egna sätt att sörja honom. Tack Räkan för du delar med dig lite av dina! 

Här är Daniel och Räkan