minbrordaniel

Grattis.. eller?

Idag, den 4 november, är det min brors födelsedag. Han skulle blivit 31 idag och varje dag denna vecka så har jag tänkt extra mycket på honom. Det är jobbigt att tänka mycket, och att vara ledsen mycket. Och värst är det när jag är hemma själv. Så när Simon varit på dagis har jag (och Alfred) passat på att göra så mycket ärenden vi bara orkat. Vi har bland annat handlat mat, köpt en vinterjacka till mig och sen blev det (eftersom jag haft Daniel i tankarna) att jag köpt en del saker till graven. Det har varit skönt att GÖRA saker!

Jag har kommit på mig själv med att många gånger tänka "hur gör man" i olika sammanhang. Typ som om det fanns någon regel för hur saker ska göras, tex hur det SKA se ut på en grav... Knäpp man är ibland alltså, men så har jag tänkt. Sen ändrade jag mig... Det var när jag, mamma och Simon gick genom kyrkogården och fick syn på en sån fin grav. Det var Jesper Öhmans grav. Den var så himla fin! Det fanns många ljus, många stenar. Det va många och mycket av allt helt enkelt! Jag sa till mamma (eller om hon sa till mig?) "det kan inte bli för mycket"... och det var då jag kom på det. Varför ägna tid åt att tänka hur något ska eller bör se ut eller vara?!?! Det blir så mycket bättre, ärligare och framförallt mindre komplicerat om jag bara gör så som just jag känner för att göra. Med allt i livet egentligen.. Men nu gäller det graven och detta är veckans resultat:

Mamma och Simon har också engagerat sig

Och sen vet jag att både pappa och Camilla varit där och det är en del andra saker som vi inte vet var de kommer från. Det känns bara bra och det är bara fortsätta att dekorera, tända ljus eller vad ni som sörjer och saknar vill
göra där!

Vi skrev ett kort, som "man gör" när någon fyller år. Han fyller ju egentligen inte.. åldras inte längre. Så vad skriver "man" då? "Wish you were here" är en låt som mamma lyssnade mycket på när hon, i tonåren, förlorade en nära vän. Vi pratade om Daniel en kväll och då spelade mamma den för mig. Jag blev så berörd och mindes att även Daniel spelat den för mig en gång för längesen. Det var alltid det där "den här är bra, kom och lyssna nu Sofi". Så nu ska ni också få lyssna på den. Klicka på länken så får ni se just den musikvideo som han spelade upp:

wish you were here

Jag fattar inte så mycket om vad låten vill säga. Förutom just "wish you were here" men den berör för att han spelade den för mig.. och för den är sjukt bra också :)

Nåt annat som berör är Simon. När han, på sitt lilla sätt, försöker sätta ord på vår sorg. Så här löd en liten diskussion vid graven idag:

Simon: Snaaaaaart kommel Daniel... Nuuuuuu kommel Daniel...?

Mormor Rosa: Nej Simon. Daniel kommer aldrig mer.

Simon blir ledsen och tittar ner. Sparkar lite med foten i gräset. När vi skulle gå hem säger Simon "Grattis Daniel" och "Hejdå Daniel"

En annan dag när vi pratade om att gå till graven sa han "då blir man ledsen". Men vi brukar aldrig vara ledsna och gråta när han är med. Ändå förstår han att vi är ledsna. Och att det hör ihop med Daniel och graven. 

Förutom att jag är ledsen så är jag så himla arg på att han inte är här. Att jag (och alla andra) blivit lämnade av honom. Jag känner mig typ sviken. Och sen blir jag frustrerad över att man inte kan spola tillbaka tiden. Över att jag inte kunde hjälpa honom. Sen får jag inte riktigt ihop "sorgen och mitt liv". Jag sörjer för mig själv och sen när jag gör saker och är med folk är jag mitt vanliga jag. Om någon frågar om Daniel så kan det bli hur som helst. Jag har ingen kontroll. Ibland börjar jag gråta. Ibland vill jag prata mycket, ibland inte alls. Jag tycker det är lite läskigt att inte ha någon kontroll på det och därför undviker jag ofta ämnet. Jag har heller ingen aning om hur andra reagerar om man skulle säga något. Det är också lite "läskigt". Man brukar så sällan prata om döden, det är så ovant. En barndomskompis till mig har också förlorat nära. Sina tvillingbebisar och sin mamma. Och när hon berättade för mig så började jag gråta... mitt på citygym liksom så himla jobbigt. Men fan jag blir så arg på denna orättvisa!! Nu har jag börjat svära i bloggen också.. Men jag ville ju inte tänka på "hur något ska vara eller göras" så nu jävlar skiter jag i det. JAG tycker man får svära när man är riktigt arg och ledsen! 

Vad kommer nere på vägen..? En lastbil ojojoj

Ja, grattis eller?

Klart att det är grattis, skulle kännas konstigt annars. Men allt är konstigt nu förtiden, inget är sig likt och nya traditioner kommer till. Inte för att vi vill utan för att vi måste, måste gå vidare i våra liv trots att Daniel har dött.

Men det blev fint på graven!



Mina känslor svärmar över, över att du är så himla duktig på att skriva och sätta ord på dina känslor. Över att Daniel är död och aldrig kommer hit mera,aldrig får träffa dina små underbara pojkar.

Över den fina kransen du band, över,,,,,,,,,,



Men minnen finns kvar som är så levande och aldrig kommer att dö. Som när Daniel ville att alla bladen på träden skulle falla ner. För när bladen på träden är borta då är det födelsedag och födelsedag det gillade Daniel. Han tog sin lilla bandyklubba gick ut hjälpte hösten på traven, slog på buskarna så bladen rasade till marken!

Jag ser på löven som ligger på marken, på färgerna, minns och ler.

Till att börja med.. TACK för den fina kommentaren. och TACK för den hårda kramen!! Jag visste inte att du bloggar... Hittills har jag bara läst det förra inlägget och det här. Jag ska läsa vidare snart, men jag sitter här med tårar i ögonen och det gör så ont i hjärtat att läsa det du skriver. Du skriver så bra.

Gud vilken fin gravsten han har.. och ni har verkligen gjort fint där!!!

Jag har så mycket jag skulle vilja säga men det kommer inte fram några ord... Livet är bara så jävla orättvist. Ingen ska behöva förlora någon man älskar..



Om ca 3 veckor skulle min mamma ha fyllt 65 år. Det kommer kännas konstigt att inte kunna säga grattis till henne. 2 dagar senare är det julafton. Första julen utan henne. Hon har alltid alltid styrt upp julen o samlat ihop hela släkten. Nu när hon är borta undrar jag hur det kommer bli. På ett sätt är jag sååå glad att jag inte är hemma denna julen. För jag vet inte hur det hade gått att fira jul utan henne. Det kommer nog vara en jobbig dag för er åxå... Men man får nog trotts allt göra det bästa av situationen. För varken din bror eller min mamma vill att man ska deppa ihop... dom vill ju att man ska fortsätta leva och vara glad. Så man får helt enkelt vara stark och göra det bästa av allting. Även om det inte alltid är lätt.



Och som du sa.. man får gråta och det är bra att vara ledsen ibland. Men det är så svårt...man vill ju vara stark. Så känner jag iaf...



Skickar tillbaka en lika STOR hård kram till dig! Tänker på dig, och din familj. Och jag finns här om du behöver prata, även om jag är på andra sidan jorden!



KRAMAR