minbrordaniel

Saknad, skuld, minnen, ilska, orättvisa, ensamhet, allas frågor, alla som inte frågar och det ständiga “varför”

Vissa dagar vill jag klandra någon. Olika personer olika dagar. Men nästan varje dag tänker jag på psykologen som bad mig sluta lägga mig i Daniels liv. Det sa hon till mig när jag ringde upp henne och bad henne att inte skriva ut mer mediciner till Daniel. Han åt sömnpiller och antideppressiva eftersom han mådde dåligt och gjort självmordsförsök. Jag sa som det var att jag försökt hjälpt honom att ta rätt dos på rätt tidpunkter men att han verkade vilja missbruka medicinerna istället och att han hade noll koll på hur många och på hur ofta man skulle ta. Men psykologen ville inte lyssna och inte förstå. Hon svarade sa att om jag bara lät honom vara vuxen så skulle han repa sig. Under denna period (sommaren 2006) var jag mest rädd att han skulle ta självmord med alla medicinerna. Men nu undrar jag vad han själv tänkte. Var dessa piller “knark” för honom redan då? Eller ville han ta dem för att må bättre? Kanske var det båda delar... i en knasig röra?


Jag har alltid undrat var jag ska stå... för att stå på Daniels sida. Vad jag ska göra.. för att göra det bästa för honom. Jag har sagt det till honom också. Att jag vill stå på hans sida, men att jag inte vet hur jag ska göra då. Och det värsta av allt har varit när han sagt “säg inte till mamma”.. men hon visste tydligen hela tiden ändå.


Sen är det jobbigt med alla “småsaker” man kommer på hela tiden. Här om veckan kom jag på att Simon (min son född 09) aldrig kommer få kusiner på MIN sida... Och mamma kom på att hon aldrig skulle bli en farmor. Det är “småsaker” man önskat och hoppats på. Men långt där bak i hjärnan någonstans har man också alltid vetat att det KAN bli så att dessa förhoppningar inte blir verklighet. Vi har ju oroat oss så många gånger och tänkt att "nej, nu är han död" så många gånger att det nästan blir ens vardag. Men trots dessa aningar så var jag inte förberedd. Jag blev ändå sjukt chockad, och jag har ändå, trots aningarna så svårt att acceptera.

Det är jobbigt när det känns som om man inte får känna vad man vill. Som att jag inte får tro det jag tror. Sen är det jobbigt att tänka på vad andra kanske tror och tänker... Jag vet att jag inte borde tänka så. Att det är onödigt. Men väldigt få vet hur vi haft det. Om vår kamp om att få hjälp till Daniel. Skriver mer om den en annan dag..





På fotot ser ni morbror "Dååååånel" som för första gången håller Simon i famnen. Fotot är taget hemma i mammas kök,  juni 2009.