Daniel lever vidare...
Vår son, Alfred Daniel Forsberg, föddes för 4 veckor sedan. Det kändes inte självklart att ha Daniel som mellannamn. Men när han väl kom så blev det uppenbart. Visst... jag letar nog efter likheter... Det kanske jag inte skulle gjort på samma sätt om Daniel varit i livet. I början sa jag inget om det.. tänkte att det är nog bara jag som inbillar mig att dom är lika. Men sen sa jag det till mamma och hon svarade: "ja, det har jag också tänkt på flera gånger" Sen sa även David att han tyckte dom var lika.
Först "ilade" likheterna så i mig att jag grät ibland. Dels för att jag blev påminnd om hans död, men också för att det är så sorgligt att Daniel inte får vara här och se likheterna själv. Jag pratade med min kompis Malin om det.. och hon sa så fint: "Du får försöka se det som att Daniel lever vidare" Och det är så sant.. och det hjälper att tänka så.
Vi har alla bearbetat sorgen på olika vis och jag märker hur vi i vardagen "letar Daniel-saker". Pappa ser ibland att vissa händelser betyder olika saker, som att Daniel försöker säga något till honom. Mamma kände av Daniels "energi" förut när det nyligen hänt. Jag påminns om olika minnen när jag ser foton eller saker som har med honom att göra. Tex i leksamsaffären när jag såg såna små skateboardar... Och nu börjar det bli kallt och folk börjar ha mössor på sig. Och vad ser man...? Daniel i vit mössa överallt. Eller när man hör ljudet av rasslande skatebordshjul mot asfalten.. Listan kan göras lång.. Sen drömmer jag mycket om honom. Att han kommer tillbaka. Att han bara varit bortrest eller att han kommer tillbaka som död. Eller att jag dör och träffar honom. Jag kommer inte ens ihåg alla drömmar jag drömt om honom... Det är så många. Men här om dagen drömde jag en mardröm som hade med honom att göra. I drömmen blev jag påminnd om hur jobbigt det var sista tiden. Mamma beskrev det som att hon oftast gick runt och kände sig stressad.. eller arg eller orolig. Efter Daniels död så har det känts som att man inte får "prata illa" om honom. Eftersom han är död. Jag vet inte varför.. men typ som att man inte ska sparka på den som redan ligger ner. Gu va konstigt egentligen, jag förstår egentligen inte känslan själv. Varför jag känner så.. Men nu känner man inte samma stress.. man är inte arg eller orolig på samma sätt längre. Och det är egentligen sååååå himla hemskt, att det är så. Sammanfattningsvis vad tar jag med mig av dagens/veckans "Daniel-grubbel"? Jo, att det faktiskt ibland känns skönt att tänka på hur jobbigt det var och på att det nu är över. Visst ska man tänka på och minnas allt positivt och alla glada minnen också. Men just nu, för min del, så gör dom positiva minnena mer ont än om jag tänker på den jobbiga tiden som han använde droger. Och det är helt och hållet tack vare mardrömmen som jag tänker så här just nu.
Jag tycker detta kort är så klockrent likt Daniel! Alfred är ca 1 vecka på kortet och han låg denna kväll i sin babysitter. Jag kunde inte ta ögonen från honom.. Han var så lik Daniel! Jag var bara tvungen att fota för å se om likheterna fastnade på bild... Gjorde dom det?
