minbrordaniel

Saknad, skuld, minnen, ilska, orättvisa, ensamhet, allas frågor, alla som inte frågar och det ständiga “varför”

Vissa dagar vill jag klandra någon. Olika personer olika dagar. Men nästan varje dag tänker jag på psykologen som bad mig sluta lägga mig i Daniels liv. Det sa hon till mig när jag ringde upp henne och bad henne att inte skriva ut mer mediciner till Daniel. Han åt sömnpiller och antideppressiva eftersom han mådde dåligt och gjort självmordsförsök. Jag sa som det var att jag försökt hjälpt honom att ta rätt dos på rätt tidpunkter men att han verkade vilja missbruka medicinerna istället och att han hade noll koll på hur många och på hur ofta man skulle ta. Men psykologen ville inte lyssna och inte förstå. Hon svarade sa att om jag bara lät honom vara vuxen så skulle han repa sig. Under denna period (sommaren 2006) var jag mest rädd att han skulle ta självmord med alla medicinerna. Men nu undrar jag vad han själv tänkte. Var dessa piller “knark” för honom redan då? Eller ville han ta dem för att må bättre? Kanske var det båda delar... i en knasig röra?


Jag har alltid undrat var jag ska stå... för att stå på Daniels sida. Vad jag ska göra.. för att göra det bästa för honom. Jag har sagt det till honom också. Att jag vill stå på hans sida, men att jag inte vet hur jag ska göra då. Och det värsta av allt har varit när han sagt “säg inte till mamma”.. men hon visste tydligen hela tiden ändå.


Sen är det jobbigt med alla “småsaker” man kommer på hela tiden. Här om veckan kom jag på att Simon (min son född 09) aldrig kommer få kusiner på MIN sida... Och mamma kom på att hon aldrig skulle bli en farmor. Det är “småsaker” man önskat och hoppats på. Men långt där bak i hjärnan någonstans har man också alltid vetat att det KAN bli så att dessa förhoppningar inte blir verklighet. Vi har ju oroat oss så många gånger och tänkt att "nej, nu är han död" så många gånger att det nästan blir ens vardag. Men trots dessa aningar så var jag inte förberedd. Jag blev ändå sjukt chockad, och jag har ändå, trots aningarna så svårt att acceptera.

Det är jobbigt när det känns som om man inte får känna vad man vill. Som att jag inte får tro det jag tror. Sen är det jobbigt att tänka på vad andra kanske tror och tänker... Jag vet att jag inte borde tänka så. Att det är onödigt. Men väldigt få vet hur vi haft det. Om vår kamp om att få hjälp till Daniel. Skriver mer om den en annan dag..





På fotot ser ni morbror "Dååååånel" som för första gången håller Simon i famnen. Fotot är taget hemma i mammas kök,  juni 2009.

Vi har inte fått dödsorsaken på papper än. Men troligen dog han av en överdos. Han var sliten av att ha druckit och drogat i många år så det kan ju vara så att kroppen inte orkade längre. Det behöver inte vara så att man får i sig för mycket och dör av det. Många verkar tro att så är fallet och att om man bara håller sig till “rätt” mängd så är det inte farligt. Frågan kommer kanske alltid finnas kvar: om han gjorde det “på flit” eller inte. Alla hans kompisar (som jag pratat med) är säkra på att det inte var självmord. Jag har inte riktigt bestämt vad jag tror än. Jag måste vänta på provsvaren från rättsmedicinsaka. Jag vill veta... men jag förbereder mig på att vi aldrig kommer få veta hela sanningen.

Jag startar denna blogg dels för att en del frågat efter bilder på min bror.. Jag ska leta rätt på de bilder vi har och lägga ut till er här. Men mest startar jag nog bloggen för min egen skull. Ett sätt att bearbeta och försöka acceptera det hemska som hänt.

Först förlorade vi honom en gång.. till drogerna. Och för lite drygt en månad sedan förlorade vi honom igen.. till döden.

Har försökt fota de kort vi har hemma. Vill ju få in dem i datorn på nåt sätt... Men det blev inte så bra, ska försöka imorrn igen, när det är lite ljusare.. men jag lägger upp en som redan finns på fejan så länge. Denna är tagen av hans faster Gina på ett bröllop sommaren 2009.